Ny vecka, nya tag

Det blev ett förvånande resultat på vågen idag, med tanke på att det är fel tid i månaden och allt. Jag borde ha gått upp, eller åtminstone hållit vikten. 

Borde.

Men fem vägningar senare, alla med exakt samma resultat, visade ett minus jag inte rikigt vet hur jag förtjänat. -0,9kg är betydligt mer än jag känner att jag gjort skäl för. Jag har bland annat ätit vanlig mat i veckan, utan att väga. Rostat bröd med en fenomenalt god ost som mellanmål. Finn Crisps, dessa eviga Finn Crisps. 

Dem kan jag inte ha hemma helt enkelt. Jag kan ju inte låta bli dem!

Jag har dessutom vanskött min träning. Igen. Det får jag ta itu med endera dagen.

Bild: Nästa vecka är det dags för avslutande delen i jägarexamen, skyttet.

Det var spännande igår, "biodling för nybörjare" hade första kursdagen och jag körde inte vilse! Jag varnade annars för att jag har södra Sveriges sämsta lokalsinne, finns det inte på Google Maps hittar jag inte dit. Men det visade sig att vi skulle vara nära där pappa bor. Hemma, får jag väl säga, för vi ska ju snart flytta dit.

Alla som känner mig vet att jag är grymt rädd för getingar. Så vad gör jag på en nybörjarkurs för biodlare?

Det är egentligen väldigt enkelt. Ett bi är ingen geting. De är för det mesta väldigt återhållsamma med sina aggressioner, har jag märkt. De randiga djävlarna som kallas Vespa Vulgaris däremot har jag inget förtroende för.

Jag är inte rädd för Vespa Crabro, bålgeting, heller. Den är stor, tung, lite klumpig och totalt ointresserad av människor. Solitärbin, humlor m.m. går också säkra för mig.

Det är bara just den vanliga getingen som sätter skräck i mig, vilket får mig att tro att jag kanske har råkat ut för något som liten, men har glömt eller förträngt det.

Bild: Gissa hur förvånad jag blev när jag fick ett bi av kursledaren.

Kursledaren fiskade upp ett bi ur kupan och höll det mellan läpparna först. Vi skulle titta närmare på det biet senare, sa han. 

"Kan du hålla i honom?" Det blev svårt att undervisa med ett bi i munnen, visade det sig.

Um ja, det kan jag väl, "honom" var det magiska ordet. Hanarna kan inte stickas, så dem kan man gulla med.

Stackars lilla bi, det måste ha varit en traumatisk upplevelse, jag höll i honom ganska länge. När han återvände till kupan måste det ha varit bi-världens motsvarighet till en "alien abduction story".

Jag saknade farfar så ohyggligt mycket när jag kände doften av röken, av vaxkaka och honung. Han hade bin när jag var liten, som jag mindes det var de inte arga men minnet kan vara selektivt. Men jag har bara blivit stungen en enda gång av ett bi, när jag satte handen på det. Tacka fasen för att biet stack till då.

Minnena bara forsade fram, hur farfar visade mig vice-drottningen en gång när de hade svärmat och hur man såg skillnad på arbetare och drönare, hur det såg ut i kupan. Och jag, med fler frågor än tio vise kan svara på, ivrigt rännande runt benen på farfar. Han och farmor hade på något sätt alltid tid att svara på alla mina frågor.

Det kanske aldrig blir någon bikupa därhemma, det kanske är för svårt eller för dyrt, men jag tänker inte säga 'aldrig ' heller.

Vi får väl se vart det här leder helt enkelt.