Nytt personbästa
Klev upp på vågen fler gånger i morse. Det var så osannolikt att jag skulle gått ner i vikt, jag styrketränade ju igår och då brukar jag alltid se en liten uppgång i vätska mest. Det känns svårt att skylla på att mensen är slut, det var ju förra veckan så det känns inte riktigt som att jag kan förklara raset med det.
För ett ras är det. I fredags vägde jag 77kg på hektot, idag 75,2kg. Då ska man ha i åtanke att jag faktiskt är stel och gisten av styrketräningen igår, jag har nästan träningsvärk faktiskt och det var länge sedan!
Jag ska inte tänka sönder det här. Jag ska fortsätta som jag gjort, med min träning och högproteindiet.
Kanske borde jag anat något, jag provade ett par gamla shorts jag knappt kom ihåg att jag hade. Storlek 38, ostretchigt jeansmaterial. Visst satt de lite snävt och stramade lite på sina ställen men det var faktiskt inte så illa som jag inbillade mig. Maken skrattade gott åt min bristande kroppsuppfattning, jag var rätt road själv. Det var trots allt jag som bad honom köpa storlek 44, och tänkte att de kanske är för snäva ändå...
Han hade den bästa förklaringen dessutom, kroppen förändrar sig snabbare än huvudet hänger med. Det är sant, jag upplvede det förra gången jag gjorde min viktresa och jag visste att det skulle bli så nu med och ändå lyckas jag inte se när jag gör samma fel igen. När jag missar att jag krympt, felskattar min storlek.
I filmen The Matrix pratar de om "residual self-image", den bild man har av sig själv. Hur man ser sig själv, om man tänker på hur man ser ut. Min inre bild av mig är tydligen helt vrickad.
Jag har fortfarande efter alla år inte listat ut hur man ska göra för att hänga med i svängarna, det är ju inte ens så att jag går ner särskilt fort. -16 kg sen jag började i februari är ingen rallyfart direkt, så jag borde i teorin ha hunnit med mentalt.
Jag tittar i spegeln. Känner. Klämmer. Försöker se mig. Se mig. Inte den jag tror jag är, inte den jag skulle vilja vara. utan den jag nu är. Nästan dagligen, vissa dagar orkar jag inte med "spektaklet". Vissa dagar vänder jag bort blicken och försöker låta bli att se.
Det där är ju mentalt, helt klart. Det förstår jag med. Det har ingenting med vikten att göra, det är inte relaterat till min omformade kropp. Vissa dagar är jag kanske bara så låg att jag inte orkar med det jag tror jag ska se i spegeln?
För min inre bild av mig själv är så fel att jag tror jag ska se något slags monster.
Det är bara en teori förstås, jag vet inte ens hur jag skulle kunna testa den, men det skulle förklara ett och annat. För om jag har en skev uppfattning om hur kroppen ser ut, om jag inte har koll utan ser det jag "vill" se så att säga så ser jag inte att jag byggt muskler. Jag ser inte viktnedgången eller hur kroppen stramat upp sig.
Och så blir jag förvånad när jag kommer i mina gamla kläder, lyfter tyngre än jag någonsin gjort förut.
Så vill jag förstås inte ha det, jag vill kunna se den jag är jämt.
Men. Hur hamnar man där då?
Inte ens när jag tränade som bäst, nådde alla mina rekordmål och drömmål i löpningen och persade i allt jag ställde upp i såg jag den jag var. Jag kunde inte se hur fantastiska benmuskler jag skaffat mig, jag kan se dem på fotografier efteråt. Jag kunde inte se hur fin magen blivit, jag såg bara strimmorna (som man var tvungen att luta sig fram för att se). Jag minns att barnen utropade "Men mamma, du har ju magrutor!" när vi bytte om efter ett lopp. Jag såg dem inte, för min inre självbild hade inte magrutor.
Jag älskar min kropp både då och nu, tro inget annat. Jag älskar att den låtit mig vara med om så mycket fantastiskt, att jag fått vara frisk och stark och uppleva så mycket. Den har gett mig tre underbara barn, mina hjärtan.
Så det handlar inte ens om självhat eller kroppshat.
Jag har en blind fläck helt enkelt. Mig.
Det har tagit väldigt lång tid att komma fram till detta. Jag hoppas inte lösningen ligger lika långt fram i tiden.
Gillar
Kommentarer
-
Jag känner igen mig i det du beskriver. Jag är likadan.
-
Maken kom med en intressant infallsvinkel. När man hör sin egen röst från band eller annan inspelning så reagerar majoriteten med överraskning, "Men så låter väl inte jag?!" .
Det jag ser i spegeln är inte samma sak som omvärlden ser, en spegel ger en tvådimensionell avspegling av ett tredimensionellt objekt. Det gör det förstås inte lättare att motverka den där blinda fläcken, men det gav mig en tankeställare.
Jag kanske skulle börja lita på omgivningen när de säger att jag ser fin ut. Jag kanske ska börja lyssna på maken när han ger mig beröm, så att när min spegelbild säger en sak och maken en annan så är det hans ord som är tyngre i fortsättningen. För han är sannolikt mindre subjektiv än vad jag är, även om han rimligtvis inte är helt objektiv han heller.
Det är ju en början i alla fall. Det kanske inte löser hela problemet med blinda fläcken, men jag måste börja någonstans.
-
Känner igen mig och sanna ord
Jag tittade på ett ngr år gammalt foto i bikini ( då jag kört en del kettlebellträning och vägde runt 57 -58 kg)som är lite av min målbild av hur jag vill se ut igen...och upplever själv att det nu är enorm skillnad ( vikt 62 kg och inte kommit igång helt med min styrketräning, bara promenerar och äter "massor" pga Olgas rekomendationer)...men i nåt sammanhang när vi satt och tittade på den bilden och jag sa "åh det är dit jag vill igen" så sa mellansonen..."men du ser väl ut så nu"...så han ser inte den enorma skillnad jag upplever. Så för andra har jag nog inte förändrats lika mycket...Svårt att se i stunden hur man ser ut och se framstegen ( nu har jag ju inte gjort farmsteg sen dess men det är kanske inte lika illa som jag upplever)...kände mig säkert inte nöjd då när jag var där utan såg nåt annat än jag ser idag på fotot...
Knepigt det där med bilden av sig.
-
Visst är det svårt? Jag uppskattade inte alls hur jag såg ut före Paula, jag var fortfarande fast i, delvis, bilden av mig själv som överviktig och stor. Det som gjorde att jag inte störde mig så mycket var att jag kunde göra milen på under 55 minuter och joggade ledigt en mara när andan föll på. Jag insåg, någonstans, att det måste betyda att jag åtminstone inte var otränad (även om jag fortfarande djupt inne trodde och tror jag var/är tjock).
Olga har många viktiga poänger i det hon skriver, även om jag inte alltid håller med henne. Hon har mycket rutin och kunskap.
Senast uppdaterad 7 augusti 2019 11:13
Logga in för att skriva en kommentar.