Överträning
Jag tror inte det kommer som en överraskning för någon om jag påstår att jag misstänker att alla symptom jag haft härrör från överträning. För jag är medveten om hur mycket jag tränar, och jag är medveten om att inte all träning varit kul. Ni vet ju redan hur målinriktad jag är. Beslutsam är bara förnamnet. Min strategi brukar vara att utgå från målet, vad måste jag göra för att komma dit? Sen exekverar jag.
Problemet med den strategin är att om målet är bara lite utom räckhåll kan man pressa sig för hårt, för länge och överträna. Det är det jag tror jag gjort.
Alla symptom stämmer, och det skulle gå hand i hand med de perfekta resultaten på hälsoundersökningen.
Så, min vana trogen ser jag ut ett nytt mål. :-)
Håll i hatten, för nu ska jag träna utan mål. Utan mening. Bara träna det som är kul, och bara göra det för att det är kul. Inte fundera så mycket på vilken typ av träning jag borde planera in just den här tiden på säsongen för att maximera mina resultat om två månader. Inte satsa på att klara en runda på en viss tid för att se 'om jag ligger i fas'.
För igår sprang jag. Mållöst och lät benen välja väg medan jag sprang. Jag lyssnade på Zombies, Run! (en träningsapp, som en radioteater kan man säga) och tänkte bara på här och nu, och kroppen uppförde sig exemplariskt.
Jag sprang, utan att få hjärtklappning, eller bli utmattad. Utan att behöva gå för att jag inte får luft. Jag sprang min runda, och den var precis så lång som jag ville att den skulle vara och gick precis lagom fort.
Jag tänker inte påstå att "jag är tillbaka" eller "nu kör vi" eller något annat överentusiastiskt.
Varje enskilt pass ska ha ett och samma syfte: jag ska må bra av det, och vilja genomföra det.
För några av er kanske det låter som en självklarhet, givetvis ska det vara kul att träna? Jo, det var det ju förstås i början när jag strävade efter mål och kroppen hängde med. Men om glädjen i träningen är avhängigt resultaten kommer man att förlora träningsglädjen när det börjar gå tungt.
Eller, så här: om personbästa och rekordtider är främsta källan till glädje med träningen kommer det att bli tråkigt ganska snabbt, den dagen kroppen inte orkar maxprestera längre.
Svamlar jag? Ja, det kanske jag gör, tankarna är så nya hos mig att jag nästan inte hinner tänka klart innan jag skriver ner dem. Jag vill inte förlora det här, den här insikten, så jag tänker och skriver i stort sett samtidigt.
Kanske springer jag inga fler maror på mellan 4 och 4,5 timma. Kanske blir det inga fler 10-milslopp. Varken rekord i fart eller distans ska få sätta agendan mer. Ska jag springa något i fortsättningen ska det vara för att det är kul, för att jag vill och för att kroppen är sugen. Inte för att det är ett bra pass att köra för att prestera bättre om ett tag.
Snabbaste sättet att överträna sig är att försöka träna sig ur den typen av spiral jag satte mig i. Jag vill springa långt och fort. Helst både och, samtidigt. Så jag är van att träna med trött kropp. Det är så vanligt att jag inte ens märkt att kroppen inte längre sagt "Jag är trött, men det här fungerar" utan börjat säga "Jag är trött, det här håller inte".
Enda sättet att bli bra på att springa långt är att springa långt. Länge. Ofta trött. Men, och det här är ett kritiskt men, man ska vila också. Det kan också tyckas vara en självklarhet men vila måste inte betyda att man sitter i soffan, i pausläge. Det betyder inte heller att man tränar något annat, då är det inte vila. Det finns mellanlägen också, som promenader och lugnare aktiviteter som vissa typer av yoga. Sådant som stärker själen utan att ta energi från kroppen.
Mycket kan nog tyckas vara självklarheter för de flesta normala människor, men jag tror inte man blir ultralöpare om man är normal. Så jag behövde nog springa med näsan före rakt in i betongväggen för att bromsa upp lite.
Jag var så glad igår när jag kände hur kroppen svarade när jag sprang att jag nästan tog till lipen, och jag tror det var då jag kom till insikten på riktigt. Att jag ska bara springa det som är mysigt och kul.
Det ska va gôtt å leva, annars kan det quetta.
Gillar
Kommentarer
-
GRATTIS! Jag tyckte nog att du var en riktig hurtbulle tidigare, lite för tuff i min smak. Lagom är bäst! Det gäller nog träning också. Läste du om Helene här i blogget, hon som hade gått ner 30 kg... Johan skrev om henne igår, tror jag. Hon hade tränat varannan dag och låtit kroppen vila varannan dag.
Håll kvar känslan nu!
-
Läste någonstans att "den positive ser lösningar på problemet och den negative ser problem med lösningarna"
Lycka till framöver med, för dig, normal träning
-
Tack :-)
Jag tänker verkligen inte lägga ner marathonlöpningen, jag känner fler +40 som springer marathon och längre än inte så jag har inga planer på att sluta. Det är det alldeles för roligt för :-)
Jag tänker tagga ner lite, strunta i personbästa ja. Men sluta? Aldrig. Jag ska slå K-G, kan han springa vid över 70 års ålder så kan jag också :DMan får anpassa sig lite bara :-)
-
Jag tänkte tanken då jag läste om dina problem😔 men ville inte kommentera för jag är helt övertygad om att du själv måste komma till insikt om hur du skall träna för att må bra👏 ingen skall tala om det för dig. Jag tror inte att du ens skulle ha varit mottaglig😉
Jag tycker inte heller att du skall sluta springa för som du skriver så är det ju roligt...och det är just det du måste inse ....att det skall vara roligt och inte ett jobb!!!
Nu, med din nya insikt så kommer du att må mycket bättre. Sköt om dig!!
-
Bra insikt! Grattis!!
-
Tack, det var väldigt omtänksamt av dig :-)
Och du har ruggigt rätt, jag hade nog inte lyssnat. Jag är envisare än jag är vettig ibland och kan ha fruktansvärt svårt att ta order :-)
Jag vet att det är barnsligt, och jag gillar det inte, men jag kan bli rent obstinat och reagera precis helt fel. Så omoget, jag vet, men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Det är lättare om omgivningen "väntar ut" mig, som du gjorde! -
håller tummarna lät kanon det du skrev min förra personliga tränare är också en riktigt hurtig människa som är pt fystränare i dif fotboll han springer halva maran och hela maran åker vasaloppet åker till london och springer mm beundrar honom verkligen och hans energi precis som din också.
Har överträna mig själv också 2 gånger rätt skrämmande.
-
Det är hemskt lätt att trilla dit på att jaga fel saker, och tappa fokus på det som är viktigt.
Och fokus ska ju vara på att må gott. Må bra. Ha kul.
Tider och rekord är sekundärt - om ens det.
-
Väldigt skönt att höra att det inte var något värre. Grattis!
-
Ja, det är ju inte livshotande faktiskt. Det hade kunnat vara värre, och innan jag fick provresultaten så var jag ganska säker på att det måste vara något fruktansvärt.
Men eftersom jag inte försörjer mig som löpare är det ingen katastrof, bara besvärande.
Logga in för att skriva en kommentar.