Oj vad långt det blev
Svaret jag hade tänkt skriva till ett bloginlägg apropå Rössner blev så långt och personligt att jag nog väljer att ha det som bloginlägg istället. Jag förstår irritationen, samtidigt som jag vet att Rössner har forskningen i ryggen och antgaligen inte obegränsat med tid att vika ut svaret ordentligt i radio.
Men det finns ju undantag, eller åtminstone en liten minoritet som sticker ut. Alla som drabbas är inte lågutbildade, även om det finns ett mycket starkt samband mellan socioekonomiska faktorer och fetma, om man börjar studera vetenskapsläget. Alla drabbade har inte feta föräldrar, även om risken är skyhögt mycket högre om föräldrarna lider av fetma. En person med feta föräldrar löper 10-15 gånger högre risk att drabbas än en person med normalviktiga föräldrar.
Så, det betyder inte att inte en välbärgad, högutbildad människa kan drabbas. Hög utbildning och välfyllt bankkonto gör inte en människa immun mot fetma. Andra faktorer forskarna listar som möjliga orsaker är arv, psykologiska, ekonomiska, sociala och kulturella faktorer.
En genomsnittslig familj spenderar 14 minuter per dag på att laga mat. 14 minuter. Det tycker jag personligen är rent ut sagt skitdåligt, säger jag som är uppväxt med hemma-mamma som lagade god mat varje dag. Hon var normalviktig, pappa var normalviktig så varför blev jag då så gigantisk som jag var?
Någon är kanske intresserad av att läsa den här länken, vem blir fet, av Finn Rasmussen och Claude Marucs, de forskar bland annat i orsakerna till fetma vid KI. De har också jättespännande läsning på sin temasida. Jag håller inte med om allt och hade velat mer om visst annat (epigenetik är superspännande t ex), men det är fortfarande givande läsning.
Som sagt, jag förstår irritationen fuller väl eftersom jag vet hur det känns att vara där. Jag har varit där, med tröstätandet, ätit mig tjock för att inte vara attraktiv, hatat min kropp och mig själv. Jag hatade skolidrotten, skolkade så ofta jag bara kunde. Jag har stått och rotat i kylskåpet och frysen om nätterna. Ätit mig trygg igen. Jag var tvungen att ta den långa vägen över "testa, göra fel, gör om, gör rätt" för att lära mig hur min kropp fungerar med vikt, träning och kost.
Nyckeln till min vikt satt också i själen, så fort jag började ta itu med mina inre demoner började jag orka ta hand om kroppen. Och så fort jag började ta hand om kroppen började jag må bättre även psykiskt, och så vände spiralen uppåt. Låter ju lätt, men det var det inte. Det var mycket jobb, mycket självrannsakan och bittra sanningar jag behövde ta itu med.
Fast det svåraste, åtminstone för mig, var att hitta anledningen till varför jag åt (för mycket). Den anledningen tror jag är unik för varje individ, och det är väl därför det inte finns en forskare inom fetmaforskningen som inte rekommenderar samtalsterapi och stödsamtal för att öka chansera att lyckas. Jag önskar bara att jag hade vetat då att det finns, då hade jag sluppit ta mig igenom och brottas med det där själv.
Träningen är inte, åtminstone för mig, ett sätt att "förbränna en massa kalorier" utan ett sätt att må bra, ta hand om mig själv. Istället för att äta mig glad gör jag andra saker som frigör dopamin. Istället för att trösta mig med mat tillåter jag mig att vara ledsen och tar itu med de negativa känslorna istället för att försöka begrava dem i mat som jag gjorde förr.
Men det är som sagt min resa. Andra människor har andra resor att göra, andra vägar att ta och andra val att göra. Statistiken visar egentligen bara vad den stora massan gör och inte gör. Men går man ner på individnivå stämmer den sällan exakt.
Statistik, precis som BMI, är bra instrument om man använder dem rätt och i rätt sammanhang. En hammare är en väldigt dålig skruvmejsel, men visst kan man applicera den med våld där man vill också. Så känner jag att många reportage om övervikt och fetma använder statistiken. Som en hammare till skruv. Väldigt många journalister vet bara hur man vinklar saker för att göra folk förbannade, men de har oftast inte baskunskaper nog för att skapa en verklig och givande debatt.
Jaja, jag vet att jag är journalist själv och kastar sten i gashus så det visslar om det. Mina branschkollegor blir inte skickligare av att jag slätar över, eller hur? (Hur det blev på det viset är ett annat bloginlägg, men jag har en teori... Sen när har jag inte haft en teori om något ;) ) :-)
Cred till dig som orkat läsa svadan hela vägen hit förresten :-)
Gillar
Kommentarer
-
Precis, det är som ett synfel. Det är inte förrän man får glasögon man inser hur usel syn man haft.
-
Och så tror jag en av grejerna som vi överätare kämpar med är att vi inte har ETT val. Nej det är ständiga val. Och om vi väl har blivit medvetna om vad som är bra så är det svårt att ändå välja det. T ex för att förpackningarna är större som LadyG påpekar.
Eller om man, som jag är ofta, i den större grannstaden och har en timmes bussresa hem och blir hungrig. Att då hitta nåt som är både bra att inmundiga och relativt billigt är nästan omöjligt. Mackorna är t ex alldeles för ljusa, även de som kallas "grova". Då krävs det planering och kanske också att släpa med sig kylning.
Förresten läste jag alldeles nyligen en studie som såg att det verkligen var så att mat ökade känslan av lugn och välmående. Jag skulle ha sparat länken eller var det nu var jag såg den. Där har vi ju det där med känsloätandet som jag var inne på i mitt blogginlägg. Om nu min hjärna lärt sig att en genväg till lugn och ro är mat, så krävs det ju ett aktivt val som inbegriper en liten kamp med mig själv för att då välja ett annat kanske jobbigare sätt att hitta det där lugnet. Det är alltså inte val mellan två lika komponeter, utan ett val mellan en enkel väg och en svår väg. Och det valet utsätts jag för i jobbiga situationer när jag snabbt vill må bättre.
-
LadyG - det värsta är att inte ens med glasögonen på så klarar vi oss från att bli lurade. Det är som optiska synvillor, även om vi vet att de inte stämmer så går vi på dem. Gudiol skriver mkt intressant om detta i sin bok Skitmat.
Och det här med val - det har vi absolut, men samhället gör allt för att de nyttiga valen ska bli svårare för oss. Portionsstorlekarna ökar, förpackningar blir större (spana in en godispåse från hemmakväll - ett kilo och den ser typ halvfull ut!) och företagen gör allt de kan för att vi ska köpa just deras produkter och tro att de är ett bra val. Antalet onyttiga frestelser i vår miljö har dessutom ökat, fler snabbmatsrestauranger ploppar upp, närbutiker och kiosker har öppet dygnet runt på flera ställen i landet. För femtio år sedan kanske man behövde motså frestelser tio gånger på en dag - numera är det snarare femtio gånger.
Men - det betyder egentligen ingenting för den enskilde individen, som mycket väl både kan gå ner i vikt och hålla vikten utan att råka ut för några fallgropar. På samhällsnivå är det dock ett stort problem.
-
Jamen precis Flamenco, huvudet på spiken med hur jag tänker där! :)
-
Visst kan man få övervikt av andra saker, som t ex mediciner och/eller sjukdom. Det är ytterligare en dimension på problemet. Men majoriteten drabbas av övervikt och fetma på grund av en cynisk livsmedelsindustri som profiterar på mänskliga mekanismer och egenskaper.
Och precis som LadyFat påpekar så utnyttjas vi hänsynslöst. Det enda botmedelt jag kommit på hittills är att laga all mat själv från grunden, back to basics s a s men alla har inte den tiden.
-
Sen finns det faktiskt en sak till att fundera på. Vad är övervikt? BMI var ett mått som skapades för att mäta populationer har jag förstått, inte enskilda individer. Så om man har BMI 26 t ex, har man verkligen övervikt? Vem säger det, så länge man inte har medicinska problem? Är det då verkligen övervikt? Eller är det ett kosmetiskt problem som beror på att vi har ett samhälle som premierar magra ideal?
Läs gärna Julia Skotts bok Kroppspanik - fett, lögner och sjukt onödig ångest. Ger massor med tankar om vad vi egentligen håller på med.
-
MarieCga, det var ju ett riktigt bra förslag tycker jag! Det skulle gynna både folkhälsan och ekonomin i längden :-)
Flamenco, jag ska enligt alla tabeller vara överviktig men med tanke på mitt idrottande så tänker jag att jag nog inom mina ramar är normalviktig eftersom jag består av en hel del muskler. BMI talar ju bara om att man väger, men inte vad det är som väger. Det tycker jag är viktigt att komma ihåg. Alla ska nog inte banta, faktiskt, ens om de har BMI över 25. Men det tog tid för mig att komma på det. Så indoktrinerad av medierna hade jag blivit att jag behövde fylla 40 innan jag kom på det, att idealet är en medieanka och jag varit en blind dummer som trott jag måste vara size zero för att duga.
-
Något jag tycker är mer alarmerande med BMI är inte hur folk med mkt muskler hamnar på ett värde som indikerar övervikt, utan snarare hur folk med lite muskler och större procent kroppsfett faktiskt är överviktiga trots att deras BMI är normalt...
Logga in för att skriva en kommentar.