Oj vad långt det blev
Svaret jag hade tänkt skriva till ett bloginlägg apropå Rössner blev så långt och personligt att jag nog väljer att ha det som bloginlägg istället. Jag förstår irritationen, samtidigt som jag vet att Rössner har forskningen i ryggen och antgaligen inte obegränsat med tid att vika ut svaret ordentligt i radio.
Men det finns ju undantag, eller åtminstone en liten minoritet som sticker ut. Alla som drabbas är inte lågutbildade, även om det finns ett mycket starkt samband mellan socioekonomiska faktorer och fetma, om man börjar studera vetenskapsläget. Alla drabbade har inte feta föräldrar, även om risken är skyhögt mycket högre om föräldrarna lider av fetma. En person med feta föräldrar löper 10-15 gånger högre risk att drabbas än en person med normalviktiga föräldrar.
Så, det betyder inte att inte en välbärgad, högutbildad människa kan drabbas. Hög utbildning och välfyllt bankkonto gör inte en människa immun mot fetma. Andra faktorer forskarna listar som möjliga orsaker är arv, psykologiska, ekonomiska, sociala och kulturella faktorer.
En genomsnittslig familj spenderar 14 minuter per dag på att laga mat. 14 minuter. Det tycker jag personligen är rent ut sagt skitdåligt, säger jag som är uppväxt med hemma-mamma som lagade god mat varje dag. Hon var normalviktig, pappa var normalviktig så varför blev jag då så gigantisk som jag var?
Någon är kanske intresserad av att läsa den här länken, vem blir fet, av Finn Rasmussen och Claude Marucs, de forskar bland annat i orsakerna till fetma vid KI. De har också jättespännande läsning på sin temasida. Jag håller inte med om allt och hade velat mer om visst annat (epigenetik är superspännande t ex), men det är fortfarande givande läsning.
Som sagt, jag förstår irritationen fuller väl eftersom jag vet hur det känns att vara där. Jag har varit där, med tröstätandet, ätit mig tjock för att inte vara attraktiv, hatat min kropp och mig själv. Jag hatade skolidrotten, skolkade så ofta jag bara kunde. Jag har stått och rotat i kylskåpet och frysen om nätterna. Ätit mig trygg igen. Jag var tvungen att ta den långa vägen över "testa, göra fel, gör om, gör rätt" för att lära mig hur min kropp fungerar med vikt, träning och kost.
Nyckeln till min vikt satt också i själen, så fort jag började ta itu med mina inre demoner började jag orka ta hand om kroppen. Och så fort jag började ta hand om kroppen började jag må bättre även psykiskt, och så vände spiralen uppåt. Låter ju lätt, men det var det inte. Det var mycket jobb, mycket självrannsakan och bittra sanningar jag behövde ta itu med.
Fast det svåraste, åtminstone för mig, var att hitta anledningen till varför jag åt (för mycket). Den anledningen tror jag är unik för varje individ, och det är väl därför det inte finns en forskare inom fetmaforskningen som inte rekommenderar samtalsterapi och stödsamtal för att öka chansera att lyckas. Jag önskar bara att jag hade vetat då att det finns, då hade jag sluppit ta mig igenom och brottas med det där själv.
Träningen är inte, åtminstone för mig, ett sätt att "förbränna en massa kalorier" utan ett sätt att må bra, ta hand om mig själv. Istället för att äta mig glad gör jag andra saker som frigör dopamin. Istället för att trösta mig med mat tillåter jag mig att vara ledsen och tar itu med de negativa känslorna istället för att försöka begrava dem i mat som jag gjorde förr.
Men det är som sagt min resa. Andra människor har andra resor att göra, andra vägar att ta och andra val att göra. Statistiken visar egentligen bara vad den stora massan gör och inte gör. Men går man ner på individnivå stämmer den sällan exakt.
Statistik, precis som BMI, är bra instrument om man använder dem rätt och i rätt sammanhang. En hammare är en väldigt dålig skruvmejsel, men visst kan man applicera den med våld där man vill också. Så känner jag att många reportage om övervikt och fetma använder statistiken. Som en hammare till skruv. Väldigt många journalister vet bara hur man vinklar saker för att göra folk förbannade, men de har oftast inte baskunskaper nog för att skapa en verklig och givande debatt.
Jaja, jag vet att jag är journalist själv och kastar sten i gashus så det visslar om det. Mina branschkollegor blir inte skickligare av att jag slätar över, eller hur? (Hur det blev på det viset är ett annat bloginlägg, men jag har en teori... Sen när har jag inte haft en teori om något ;) ) :-)
Cred till dig som orkat läsa svadan hela vägen hit förresten :-)
Gillar
Kommentarer
-
Precis :-)
En av trenderna man kan se är att förpackningsstorlekarna förändrats. Försök t ex hitta 100g chipspåse den som kan. Jag minns dem från när jag var liten, men jag tror ärligt talat inte de tillverkas längre.
Tallrikarna är också större.
Om man öppnar ett paket kex nu för tiden öppas den lömskt nog en bit ner så de tre fyra första kexen exponeras på ett sätt som ökar risken att vi tar fler kex än det där enda vi kanske tänkt från början. Förpackningarna utformas med konsumtion i åtanke, allt från hur de öppnas till färgval och storlek väljs för att maximera konsumtionen.
Fast en sak som verkligen förändrats är läskintaget, ska se om jag får in bilden.
-
Kort utbildning betyder inte att man är dum eller okunnig. Bara att man måst börja jobba tidigare. Det finns ett väldigt starkt samband mellan kort utbildning och fetma, en av anledningarna kan vara att kort utbildning leder till låglönejobb och på en liten lön har man inte så många val. Fråga vilken student som helst hur lätt det är att äta rätt och nyttigt på den lilla ynkliga pengen man får av CSN.
Precis som LadyFat poängterade så är statistiken bra för att se trender över tid på samhällsnivå. Vi ser att barnfetman ökar, samtidigt som skoidrotten minskar, barn skjutsas överallt dit de ska och fritidsaktiviteterna är att spela fotboll på konsol istället för på bollplanen. Det finns en del att fundera på där, i de olika sambanden där. Vad är orsak, vad är verkan t ex?
Först när vi vet det, vad är orsak och vad är verkan, kan vi börja hantera fetma på riktigt. Blir vi stillasittande för att vi väger för mycket eller väger vi för mycket för att röra oss? Blev jag deprimerad för att jag var tjock, eller blev jag tjock för att jag drabbades av depression? Olika saker, om man tänker efter.
-
Jag tycker inte du förhäver dig alls, men jag tror vi har ganska lika syn på kunskap och drivs nog av samma nyfikenhet så kanske vi båda förhäver oss i så fall. Då får det vara så, Jante kan dra nått gammalt över sig :-)
Men wow alltså, det är ju mycket jobb bakom en så stor viktnedgång! Det är, hur man än vrider det, en rejäl framgång värd att applåderas!
Fast jag vet av erfarenhet att Rössner kan formulera sig så man blir vansinnig på honom. Jag undrar om det är medvetet, att han vill provocera för att det går folk att gå igång och börja tänka (och därmed prata), eller om han helt enkelt bara är av den burdusa typen? :-)
-
Kul att mitt blogginlägg fick igång dig! Ja det finns många sidor av myntet. Och det är mycket möjligt att han sa mer saker, men att de klipptes bort (är förresten själv journalist...).
Eftersom nästan här ingen reagerat på mitt inlägg så har jag gått och funderat på om det han sa är rätt faktiskt, och det är jag som är undantaget. Folk här kanske blir stressade och inte alls känner igen sig när jag räknar upp all min utbildning? Man tycker kanske att jag förhäver mig; vi lever ju i Jantes land :-) Att vara "träningstok" är helt OK, men intellektuellt "nörderi" är det inte, är min erfarenhet.
Sen så sa jag ju inte, att jag faktisk gått ner runt 25 kilo, på lång och trygg tid, med många kringelkrokar. Och att jag lyckats med det, ja det handlar nog om att jag är en intellektuell människa som kan lägga upp strategier, tillsammans med att jag gått en massa i terapi, och lärt mig mindfulness, och är envis.
Sen sa jag inte heller, att jag hade gått upp närmre 40 kilo under många års tid av sjukdom. Så, jag är nog inget typfall!
-
Klokt som vanligt! Forskning och statistik visar ofta hur det funkar på samhällsnivå, men det behöver inte säga något om den enskilda individen.
-
Ja LadyG jag tror nog vi är lite lika på det sättet. Och tack, jag är imponerad av dig i min tur!
Sen är det som du säger, Rössner kan var fyrkantig eller hur man ska säga. Så jag gick nog igång lite på det också.
-
Intressant läsning (både länkarna och ditt inlägg!). Håller med om att det ibland känns knepigt att läsa om människors försök att kartlägga problemen bakom övervikt och fetma med hjälp av medicin och statistik som ingångsverktyg.
Jag passar förvisso in i många av "de felaktiga mönstren" som studierna påvisar, samtidigt som allt det känns som ett bakvänt resonemang då ätande ofta är ett symptom på annat som är fel (än just klass, barndomsmönster och andra faktorer, men som naturligtvis också är av betydelse - men kanske inte spelar en lika stor roll i ett framåtblickande perspektiv av att hitta lösningen för att ta sig ur en övervikt, som ofta då landar i den personliga, emotionella landskapet).
-
Då lyckades han med något bra ändå, han startade ju debatt och oavsett hur klumpigt han uttryckt sig i radio så kom det ju något gott ur det i så fall. För meningsutbyte, debatt och ta del av andras erfarenheter kan ju inte vara av ondo :-)
-
"Blev jag deprimerad för att jag var tjock, eller blev jag tjock för att jag drabbades av depression" skriver du. Han tog upp det där med att tjocka är deprimerade. Och jag tänkte också den tanken, att vad är hönan, vad är ägget.
Sen är det, har jag lärt mig av vänner i Mensa, att folk med hög IQ återfinns lika många i alla samhällsskikt. Det trodde jag inte. Men så är det.
Själv har jag alltså hög utbildning. Men är långtidssjuk och har låg inkomst. Det är klart det påverkar mina möjligheter till en viss del. Fast samtidigt så borde ju låg inkomst var en drivkraft att inte äta tomma kalorier kan man tycka. Tidvis har det varit en bra "morot" för mig att göra bra val i affären, faktiskt. Tanken att "vad är det för mening att köpa konserver på extrapris och tjäna 10 kronor om jag köper en bulle för 12?"
Att samhället bygger bort den naturliga rörelsen tog han också upp, det måste jag erkänna. Som exempel att han hade en elektrisk pepparkvar och elektriska fönsterhissar i bilen. Fast där tänker jag, att jag som låginkomsttagare har inte råd med vare sig bil eller elektrisk pepparkvarn. Så det finns inga enkla svar.
-
Jag tror inte att IQ betyder nått i sammanhanget, eller väldigt väldigt lite. Har man inte råd så spelar det ingen roll hur smart man är, eller hur många diplom man har.
Kan inte minnas att jag gjorde annat än jagade extrapriser både när jag var arbetslös och som student. Skräpnudlar med kryddpåse var stapelvara, liksom de där brontoförpackningarna med billig "pasta" (wellpapp? smakade så iaf) som gick att koka och äta med den billigaste ketchupen som gick att få tag på. Knäckebröd med ketchup var billigt. Egentligen hade jag rent förfärliga matvanor när jag studerade, när jag tänker tillbaka. Konstigt att jag inte blev sjuk på kuppen.
Det är ju inte bara pepparkvarnarna heller, det är ju trappor, hissar och ett jämrans sittande hela tiden vart vi än ska och vad vi än gör. Vi sitter ju hela dagarna. Hörde ett talesätt häromdagen, "Förr var man tvungen att duscha efter jobbet, nu duschar man innan man går till jobbet." och det känns som att det säger det mesta. Samhället är inte gjort för folk.
-
Oerhört intressant läsning och mycket välformulerade tankar från er alla.Verkligen något att fundera vidare på. Själv försöker jag verkligen att se orsak och samband med mina känslor och min övervikt.MIna ögon öppnades för detta när jag 2009 gick min kurs i KBT och viktminskning. Tidigare med Viktväktarna hade jag bara skrapat på ytan utan att förstå sammanhangen.
-
Statistik är statistik och med sådan kan man bevisa mycket, men som Tage D sa: "Sannolikhet är det sant? Nej så sa han nog inte men andemeningen. var något ditåt. Harrisburg var osannolik men likt förbaskat hände det som hände just i H.
Sannolikheten att bli fet är nog stor bland lågutbildade låginkomsttagare, men sen finns vi alla andra som bara bekräftar regeln. Är själv hyfsat utbildad och har haft rätt bra lön och därmed hyfsad pension, men fet har jag varit och är fortfarande överviktig/fet. Vet att det inte är kosten som sådan som gör mig överviktig, jag har en bra planering för frukost, lunch och middag samt lite mellanmål och tränar en hel del. Blodsockret ligger bra. MEN sen kommer kvällar då jag har tråkigt och då blir det ofta slötittande på TV och ideliga promenade till kyl och skafferi.
Chips och CocaCola förekommer inte i huset, sällan godis, men lik förbaskat har jag övervikt. -
Bilden är från amerikanska Center for Disease Control, CDC, och gäller USA men det ger ju en fingervisning om vad som kan gått fel om man tänker att alla portioner gått samma väg, inte bara de som äts på restaurang.
-
Jo men för att välja så måste vi ju vara mevetna. Lady G påpekar ju att mycket sker i stegvisa förändringar som vi inte är medvetna om.
-
Och så finns de där förrädiska grejerna som att man placerar godis nära kassorna. Gärna i direkt anslutning till dem, så man ska frestas att plocka åt sig nåt när man ändå står i kön och är trött och uttråkad.
Logga in för att skriva en kommentar.