Paranoia, värme och psyke

Det var ganska varmt idag. 45km i den här värmen är inte vettigt egentligen, men så blev det. För lite över två veckor sedan stukade jag foten, och har varit väldigt försiktig sedan dess. Klev lite snett när vi stampade runt i riset i skogen hemma hos pappa, men det var inget som inte gick över väldigt fort (nästan direkt) och jag glömde det ganska snabbt igen.

Om fotleden är svullen är den inte svullen nog för att någon annan än jag ska se det, och det fastnar inte på bild. (Men herre gud vilka bisarra fötter jag har, de ser hemska ut på bild!!!) Fotleden är inte missfärgad heller, och så vitt jag kan bedöma har jag i stort sett full rörlighet (helt rörlig har jag nog aldrig varit), och det gör inte ont när jag går. Det knäpper och knakar lika mycket som alltid i dem, båda mina fötter väsnas ganska mycket om jag vrider på dem.

När jag springer känner jag av den lite i början, sen går det över ganska länge och slutligen blir den irriterande öm till på gränsen till smärtsam efter ungefär 40km, utan extra stöd eller tejp. Det hade kanske gått längre innan det började göra ont om jag inte envisats med att vilja springa runt Brunnsviken också.

Med tanke på hur träningen gått är jag osäker på hur det ska gå med Stockholm ultra. 100km ska man vara väl förberedd för, och det känner jag mig inte just nu. Psyket spelar anksallad för mig, som Kim Hartman på Eurosport skulle ha sagt.

Nu småvärker det lite i fotleden men inte så att det stör egentligen, och det hindrar mig inte på något sätt. Det är bara något jag noterar men inte bryr mig om. Jag har haft mer ont i tårna när jag snubblat på tröskeln än jag har i fotleden just nu. Men den sätter sig på psyket, fotleden, för jag litar inte på den. 100km ska man vara väl förberedd för ju, och det är jag inte nu känns det som.

Undrar om man hinner bli väl förberedd på 4,5 vecka?