Pasta, löpning och filosofering

Imorse var jag sur som ättika, men allt eftersom dagen gick hittade jag små saker i tillvaron att glädja mig åt. Jag är av den klämkäcka typen som ser glaset som halvfullt. Gläds man åt det lilla har man mycket att vara glad för :-) Jag tänkte på alla glada uppmuntrande tillrop från Er kära MatDagbokare och att jag trots allt lyckades jogga 6km på 45 minuter, att svärföräldrarna tyckte om hemlagad tagliatelle med köttfärssås trots att jag saknade färsk basilika hemma och att jag trots träningsvärken faktiskt är frisk och hel. Sakta med säkert la jag pussel med bara glada bitar. Jag hann dammtorka bokhyllan dag. Bra, en sak till att vara glad för - för då slipper jag göra det imorgon. Nu ikväll kom jag på att det är så jag hanterar långloppen också. Betar av en bit i taget. Fram till nästa vätskebord. Fem kilometer till. Bara bort till halvmarapasseringen, sen kan jag pusta lite. Så tuggar jag i mig mil efter mil. Övertygar mig om att fixa "bara den där lilla biten också" och gläds åt hur mycket jag lagt bakom mig men utan att låta tanken nudda vid alla mil som är kvar. Det var så jag gjorde när jag skulle ner i vikt också. Bara lite, så jag får på mig byxorna utan att de spänner. Bara 2-3kg till så blir det jämnt tiotal. Bara 5kg till, det kan jag. Inte tänka på alla kilon som var kvar. Inte tänka på att du har ett marathon framför dig, för då kroknar man så lätt. Glädjs åt allt du klarat av istället, och beta av en bit till så får du mer att glädjas åt. En del kallar det där envishet. Jag tror jag kallar det optimism, eller nått åt det hållet. Jag blir glad av att se hur mycket jag klarat. Hur bra det gått. Hämtar kraft ur att jag kommit så långt. Låter målet förbli i sikte, men inte helt skarpt. Det stannar i bakhuvudet så att jag behåller kursen men utan att låta storheten i uppgiften göra mig trött och less. Ibland tittar jag upp, tittar för noga mot målet. Ser. Då är det lätt att bli ledsen över hur mycket som återstår. Det är då det gäller att snabbt fokusera på närmaste mål igen. Köra ner huvudet mellan axlarna och fokusera: bara bort till nästa vattenbord. Bara två kilo till. Bara lite lite till, så blir det säkert bra. Tänk vad duktig du är som kommit så långt. Tänk vad du klarat! Glöm inte det.

Kommentarer

16 februari 2012 22:32

kaffe247

Kloka ord!
16 februari 2012 22:35

Bummlan

Du är så klok!!!!! Det är starkt att kunna tugga i sig mil efter mil, kilo efter kilo. Jag gör tvärtom, ser det jag gjort. Och samlar framgångarna på hög. Om jag ser framför mig blir jag galen för att jag aldrig kommer fram :) tänk så olika, men ändå lika vi är. Rensade just telefonen på bilder och la över dem på datorn. Och kollade igenom. Första promenaden, gymet, löpbandet första gången. Första milen. Kajaken, blåbärsskogen. Hela året passerade revy. Och helt plötsligt insåg jag att det är en sjujäkla resa jag gjort. Med dig, och andra som världens bästa ressällskap. Och ibland som reseledare :) [FET]Glöm inte att du är bäst, LadyG!!![/FET]

Logga in för att skriva en kommentar.