Perspektiv

Funderade på Guddis artikel, den där om träning och mat, det är något som skavt ända sedan jag läste den. Jag kom på vad det var till sist. När jag tränade som hårdast 2013, inför 100km-tävlingen, åt jag allt jag kunde komma över. Om jag inte tränade så åt jag. I stort sett. Ändå tappade jag stadigt vikt hela sommaren, trots mina allra bästa försök att hålla vikten.

Jag fick inte ihop det med bilden Guddi tog upp, den med det röda fältet som visar den maximala energiförbrukningen och det där. Han spekulerar ju i vad som skulle hända i näst sista stycket, "Min gissning här är att energiförbrukningen då troligen börjar öka igen. En gissning som jag i princip baserar på att idrottare som verkligen tränar mycket ofta också äter stora mängder kalorier varje dag." och det låter ju logiskt. Men: jag skulle vilja påstå att det finns motionärer i den här kategorin också, inte bara elitidrottare.

Man måste inte vara elitidrottare för att göra av med så mycket att man inte hinner med att äta allt man gör av med. Men det är verkligen inte många som faktiskt är i den situationen att de inte kan eller hinner äta så mycket som de motionerar för. De allra flesta hamnar i den andra kategorin, den där man överskattar motionen och underskattar maten.

Fast handen på hjärtat, det här visste vi ju redan. Innerst inne. Eller hur?

Den andra saken som skavde var att forskarna inte verkar ha berört psykologin bakom alls, att de som börjar lägga till en nyttig vana (motion) lätt låter det påverka hela sitt beteende. Omvänt också i och för sig, om man börjat slarva med motionen är det lätt hänt att man börjar slarva med alltihop. Åtminstone är jag sån, lite dominoeffekter här och där och vips har jag antingen lyckats med något eller ställt till det för mig.

Eller så är det bara jag som är lite sån, lite "katten på råttan och råttan på repet" :-)