Perspektiv, madam
Ibland tappar jag perspektivet fullständigt. Som i går kväll, när jag satt och tittade på löpningen och gäspade. Själva passet gjorde mig fullständigt bombad, jag var riktigt trött efteråt och sysslorna som var kvar gjordes enbart med mycket vilja och lite energi.
Saker jag glömde tänka på:
- Seglar67 påminde mig om att det inte var så länge sedan vi fick Paula, och ännu kortare tid sedan jag tog tag i saker och ting.
- Maken påminde mig om att jag faktiskt ligger på underskott också, det påverkar absolut upplevelsen av hur träningen går.
- Teknisk terräng är mer krävande än landsväg.
- Terrängen var genomblöt, som att springa på en höjdhoppsmatta ungefär. Fast full av lingonris och grejer.
Om jag hade coachat någon som reagerat så där efter ett sådant pass hade jag nog blivit ganska förvånad, för i sammanhanget är det ett bra pass.
Om jag tittar på pulskurvan ligger den snyggt och prydligt där den ska vara, utom i backarna då den sticker upp högt. Faktiskt nära maximal syreupptagning. Ni kanske minns att jag skrivit om det förut, hur plågsamt det är att jaga upp pulsen så högt eftersom man då måste passera mjölksyratröskeln på vägen och då genererar man mer mjölksyra i musklerna än de hinner ta hand om. Man blir "sur" och stum. Nu har jag lärt mig att det inte bara är musklerna som blir sura, jag kan också bli det om det inte vill sig väl.
Om jag tittar på löaprens erfarenhet av teknisk terräng blir det väldigt tydligt att det här är jobbig löpning, eftersom det handlar om en nybörjare som nyss lämnat asfalten. En nybörjarkurs med Team Nordic Trail och ett par nybörjarkurser med orienteringsklubben som grund och efter det sporadiska besök i naturen, men inte ofta på så här tekniska stigar. Det blir snabbt väldigt jobbigt, kanske lika mycket för hjärnan som för benen eftersom man måste vara skärpt och koncentrerad hela vägen.
Våt natur absorberar kraften i löpsteget effektivt, våt grusväg ger ingenting tillbaka och våta stigar suger ner skorna och försöker behålla dem. Stegen blir tyngre, mister sin spänst och man känner sig ännu tyngre och klumpigare än man egentligen är.
Det var ett väldigt bra, tufft pass men det var som gjort för att jag skulle tycka synd om mig själv också. Det är inte ofta jag faller i den fällan nu för tiden, men igår såg jag den verkligen inte. När jag sovit på saken, och noterat en rejäl viktuppgång på kuppen som jag alltid gör efter tuffa träningspass, ser jag lite annorlunda på alltihop.
Jag behöver en lättlöpt runda också, för de där dagarna då jag inte är lika tuff och bara vill glida runt. Den här rundan är tuff, den ställer krav och den är jobbig. Dessvärre är jag tydligen en sopa på att läsa kartor, för sist jag drog en runda med lantmäteriets kartverktyg lyckades jag pricka traktens högsta kullar att dra rundan över.
Men men, på't igen.
Gillar
Kommentarer
-
Visst spelar underlaget roll - stor roll
På måndagar när jag springer bredvid travande hästar inne i ridhuset och underlaget är sand , till det att jag springer i tunga stallboots känner jag mig som den mest otränade personen i universum , det är tungt och jobbigt och till det en häst och en domderande ridlärarer som sätter farten.......efteråt hinner jag tänka på förutsättningarna och då är jag nöjd över att jag genomfört det
- som sagt bra med perspektiv -
Men visst är det fruktansvärt lätt att börja döma sig själv och tänka elaka saker i den situationen, när man lufsar fram och känner sig som världens mest otränade klumpeduns
Kan bara tänka mig ett underlag lika jobbigt som ridhussand och det är våt sandstrand
Logga in för att skriva en kommentar.