Rätt okej
Smög upp på vågen imorse, och med tanke på hur matintaget sett ut i veckan med all ost till exempel så får man väl anse att det gick väldigt bra. Träningsvärken i baken har inte gett med sig, om något blev den värre av att jag sprang. I slutänden visade det sig att jag tappat ett hekto, och med tanke på hur det såg ut tidigare i veckan med uppsvinget på vågen så är jag väldigt nöjd.
Planerna idag är, förutom att handla, väldigt lösa och lediga för min del men älsklig och näst äldsta dottern har en del de måste fixa. Jag håller familjen med mat så hoppas jag att det går smidigt idag för deras del. Med lite tur får dottern komma in på den utbildning hon vill, men det vet vi förstås inte än på ett tag. Jag håller tummarna i alla fall.
Dagsformen, så som den såg ut igår.
Jag hittade dock en bild som fick mig att sucka, inte deprimerat eller så utan bara "det där är långt borta"-sucken. Den är bara ett år gammal men hade lika gärna kunnat vara en bild på en annan människa känns det som, för jag minns när vi tog bilden. Jag kände mig inte så vältränad och smal som jag faktiskt var. Jag visste i och för sig att jag var blind för hur jag såg ut, och litar fortfarande mer på mannens omdöme än mitt eget, men nu i efterhand ser jag på fotona det jag inte kunde se i spegeln då.
Attans, så bra jag såg ut då!
Det där är trivselvikten, ~65kg. Dit är det jag vill igen. Tävlingsvikten landar lägre eftersom vikten sjunker när man börjar hårdträna inför ett lopp men normalvikten, den jag vill ha "till vardags", är högst 65kg. Eller vilovikt, vilken term man nu föredrar.
Det viktspann jag strävar efter är i alla fall 60-65kg, precis som förra gången jag gjorde min viktresa - fast då ammande jag inte så någon direkt attack mot vikten kan jag egentligen inte göra nu, jag kan bara äta sunt och allsidigt och se vad som händer.
Gillar
Kommentarer
-
Det där med kroppsuppfattning och självbild är svårt, när jag var som tjockast och hade BMI på nästan 40 upplevde jag inte att jag var så fet som jag kan se på foton nu i efterhand att jag faktiskt var. Och likadant åt andra hållet, tyckte alltid att jag var tjockast i klassen under skoltiden men när jag ser i skolkatalogen så är skillnaden marginell mellan oss tjejer - vi var alla helt normalviktiga.
-
Visst är det lite läskigt, att man kan vara så blind och se så fel?
-
Jag vill inte se min spegelbild fortfarande...allt löst skinn och rynkor.
Lever hellre "i tron" att det är ganska OK...men ratar de flesta foton numera. Sån är jag.
Du är fin hur som helst...och du kommer dit med din järnvilja...men det "brinner" ju inte.
Ha en toppenfredag
Senast uppdaterad 20 oktober 2017 09:37
-
Tack!
Det är därför jag jämför med träningskläderna på, inte kompressionskläderna för det vore lite orättvist men de vanliga som sitter normalt. När jag är nere i normalvikt har jag en del lös hud jag inte vill se.
Nej, någon brådska är det definitivt inte
Detsamma!
Senast uppdaterad 20 oktober 2017 09:44
-
Ja har 10 kilo kvar och vill ligga på 62. Känns fruktamsvärt långt bort. Stod i en provhytt idag och ville bara sjunka genom marken. För ett år sen var jag på 62 och fick på mig storlek small och tränade 5 dagar i veckan. Jaja vi klarar detta 😁 pepp!
-
Förstår precis hur du känner det, jag känner detsamma när jag tittar i spegeln. Provhytter är djävulens påfund.
Tror träningen gör mer skillnad än man kanske tror, fast inte på det sätt många tänker. Åtminstone blev det så för mig att om jag tränade flitigt skötte jag kosten bättre, det blev en positiv spiral helt enkelt. Sen kunde jag inte träna som jag ville, men jag fortsatte (förstås) äta som om jag tränade som vanligt. Jag vet hur dumt det är, och gjorde det ändå och när jag väl upptäckte det var det för sent s a s.
Nåja, man är bara besegrad om man ger upp, vi grejar det här! Pepp till dig också!
Logga in för att skriva en kommentar.