Regn, det är ju bara lite regn

På schemat stod det långpass, men det skulle ta ända till sent på eftermiddagen innan jag lyckades masa mig ut. Vi gjorde till och med i ordning så jag skulle kunna cykla motionshoj istället när jag suckade och drog på mig utespringargrejerna. Det var den där delen av mig, den som viskar "du kan ju inte banga nu" som körde ut mig.

Fast tidigare i veckan kände jag av mina vader, inte mycket men tillräckligt för att jag ska boka en tid hos en idrottsmassör. Så jag skulle bara springa ett kort långpass, det var planen och jag höll mig till den. Istället för att vika av och välja 3-milsrundan höll jag mig till min 20km-runda och när jag kom hem och stoppade klockan hade jag en flera minuter lång debatt med mig själv. För jag skulle ju kunna ta milrundan. Jag kände mig ju så fräsch i benen. Och det hade slutat regna.

Innan regnade det och blåste i två timmar, men nu var det uppehåll i det gråblöta. Vaderna var varken mer eller mindre ömma än tidigare, trots att jag trampade på ganska fort till och med för att vara 20km. Med en lång blick mot Akalla stängde jag slutligen av klockan och sparade passet. Det gäller att sluta när det är kul.

I gengäld stannade jag på crosstrainern en timma, i värmen i vardagsrummet. Dr Who är rätt bra som distraktion, man kan baske mig inte tänka på att man trämapr på en dödstråkig maskin om man ska hänga med i alla förvecklingar och intriger. Så 60 minuter gick rätt fort, trots allt. Skonsammare för vaderna, jag fick mina 3 timmars konditionsträning och jag är rätt nöjd med min insats på det hela taget.

Givetvis hade jag varit nöjdare om jag hade tagit den där milen också, självklart. Men. Om jag hade överansträngt vaden då? Jag balanserar på en ganska smal lina just de här veckorna, jag är inne mitt i de tuffaste veckorna på den här sidan midsommar.

Nej, givetvis kan jag inte chansa. Jag stannade när det kändes bra, innan jag fick några hugg eller smärtor, och lät förnuftet segra över kilometerknarkaren i mig. Jag sprang många, långa och jättetuffa pass förra veckan. Vi promenerade flera mil i veckan, något jag inte ens loggat som träning, bara för att jag har en idé om att jag vill gå mina dagliga 12 000 steg eller vad det nu är klockan får för sig till nästa gång (den sätter upp nya mål baserat på de jag nått tidigare).

Den del av mig som bara vill ha mer, springa mer, göra mer och allting fortare är förstås skitsur. "Du skulle ju förstås tagit det ännu lite lugnare och så tagit en 4-milsrunda istället." - typ :-)

Men den rationella delen, den som faktiskt bestämmer ibland, är nöjd över ett klokt beslut. Det kommer fler helger, fler långpass och jag har fortfarande 1,5 vecka tuff träning kvar innan jag får ett par lugna veckor då jag kan tagga ner och slappna av, låta kroppen hämta in den träning jag gjort så jag blir starkare.

Jag antar att det är den där oviljan att chansa, oviljan att prova och pressa kroppen lite mer (som jag kanske skulle gjort idag) som är anledningen till varför jag aldrig kommer att bli jättesnabb eller superstark. Det ligger inte för mig att ta risker hur som helst, och ska man bli riktigt bra måste man våga chansa.

Men jag vill ju egentligen bara vara frisk och springa, mycket. Så då gör jag väl det :-)