Så himla häftigt!

Ni som har lokalsinne och kan läsa kartor kanske inte känner igen er så mycket i det jag beskriver, men för mig är det ett projekt att ta fram nya rundor.

"Jamen du har väl smartphone med GPS?" har jag fått i ansiktet mer än en gång, och jo det har jag. Jag har tillgång till 5 stycken om jag skulle behöva det. Eventuellt fler om det kniper, med uppdaterade kartor och allt. Det är inte det som är problemet.

Problemet är att jag inte kan läsa kartorna. Strecken, figurerna och plupparna betyder inget för mig.

"Du kan väl läsa innantill?" säger man knappast till en med dyslexi som behöver hjälp med en manual eller instruktion. Inte om man är någorlunda välutrustad mellan öronen. Nu är det frågan om dolda handikapp, men jag har alltid varit öppen med mina problem och lik förbaskat fått höra "Du har väl GPS i telefonen?"... Vad säger man då? Jag har slutat svara på den specifika frågan, utan går vidare i diskussionen istället. Det finns alltid de som hör men inte förstår.

Med mina fel och brister i kartdepartementet så springer jag oftast där jag hittar, vilket vanligtvis blir busslinjer, längs större vägar och i områden jag rört mig i promenadledes. Långpromenader med älsklingen är ett perfekt sätt att reka nya banor och rundor. Det händer att jag memorerar gatunamn och svängar, och slaviskt springer längs en gata tills jag kommer till nästa namn på listan.

Jag vet inte varför jag vågade den här gången, träningsvärken talade verkligen inte för några äventyr, men hur som helst började jag avvika från mina invanda rutiner. Tog en vänstersväng istället för en högersväng, undersökte en gångbana jag aldrig sett förut. Hamnade ändå rätt, vid utegymmet i Nälsta, och jag tuffade vidare. Pysande stolt, och lite extra glad.

Snön började falla efter ett tag och när det började bli dags att vända hemåt styrde jag kosan upp för en backe, som inte alls gick åt det håll jag visste var hem. Det såg mycket roligare ut att springa däråt, så då gjorde jag det. Baken var brant och inbjudande, snöfallet ymnigt och jag älskade sättet banan böljade på när jag sprang. Mjuka, svepande backar och kurvor. Mysig, tyst löpning i skymningen.

Nu vill jag påminna om min totala brist på lokalsinne, min brist på lokalkännedom om området samt min bristande förmåga att läsa kartor. Det här är egentligen receptet för en katastrof. Men jag tuffade på, snärjde in mig i ett bostadsområde men hittade tillbaka till "min" gång och cykelbana igen.

Nu var världen vit och främmande, ett tunt pudrat täcke av nyfallen snö täckte allt och jag var ensam ute. Jag hade absolut ingen aning om vart jag var, ingen känsla för vart jag skulle och ingen aning om vart jag var på väg men jag fortsatte längs gångbanan ändå. Alltid hamnar jag nånstans, tänkte jag på ett för mig karakteristiskt sorglöst sätt.

När jag mötte en vänlig person med Arrivajacka passade jag på att fråga vart jag var på väg, inte exakt med de orden men det var det jag fiskade efter. Det visade sig att gångbanan jag hittat leder till Lunda industriområde, och därifrån hittar jag för där har jag sprungit förr.

Det var väldigt häftigt att ge sig ut på okända gång- och cykelbanor, på väg mot nånstans. Den här gången behöll jag fokus hela löpningen, inget utzoomande här inte. Det var på tok för spännande för det. Jag hade min telefon med mig, och Livetracking som 920xt stödjer fungerar utmärkt. Om jag hade villat bort mig totalt hade jag kunnat ringa hem och be om lotshjälp tillbaka till nånstans jag hittar ifrån. Så jag var aldrig helt utlämnad. Men jag ringer inte om jag inte verkligen är borttappad. Det vore lite av ett nederlag. Att hitta hem däremot, med bara sina egna resurser och en vänlig medmänniska kändes som en stor seger.

Det var bland de roligaste 12km jag sprungit hittills, på nästan exakt 90 minuter :-)