Såja, ordningen återställd

Det tog ett tag men nu är jag tillbaka där jag var innan kroppen överraskade mig med sin förutsägbarhet och regelbundenhet. Jag borde, som jag nämnt innan, inte bli överraskad av att kroppen binder vätska regelundet. Siffrorna på vågen borde inte betyda så mycket.

Att kläderna sitter bra och måttbandet visar fina siffror är faktiskt viktigare än den fysiska vikten, och när jag tittar i spegeln ser jag inte många anledningar att klaga. Särskilt inte i klänning. Det har jag aldrig sett förut. Jag trodde inte jag passade i klänning, men det gör jag ju! Jag är ju snygg i klänning!

Ytterligare en sån där sak som jag inte vetat om, inte velat veta kanske? Det är mycket jag blundat för, förvägrat mig själv. Att unna sig att känna sig vacker och sexig, njuta av att leva och vara älskad är en sån där sak som jag inte klarat av innan. För hur kan någon annan åtrå mig? I takt med att jag hanterat mina inre surdegar och demoner har det blivit lättare för mig att tycka om mig. Förlåta mig.

Och då, som genom ett trollslag, börjar jag se och märka andra saker med mig själv. Som att jag tycker om att klä mig snyggt och sexigt, inte för att attrahera en massa män utan för att attrahera en specifik man. Vi har hängt ihop ett tag kan man väl säga, det borde väl vara grå vardags för länge sedan mellan oss om man ska tro "experterna", jag får ändå fjärilar i magen av honom. Jag ser fram emot att umgås med honom. Jag blir glad av att vara nära honom. Vill göra mig fin för hans skull.

Fin, vad nu det innebär, är inte nödvändigtvis motsatsen till bekväm dock. Det finns fina kläder som är bekväma, lediga, snygga. Varför jag fått för mig att man måste vara så himla obekvämt klädd för att vara riktigt fin vet jag inte, men det är en alltigenom dum idé. Obekvämt klädd för man sig stelt och onaturligt. Det har säkert med barndomens vidriga manchesterbyxor, kalasbyxor och lackskor att göra på någotvis. Jag kan inte minnas att jag någonsin var finklädd som liten utan att det satt illa och obekvämt, trångt och varmt. Och så fort man skulle vara finklädd måste man uppföra sig, sitta still och vara tyst.

Jag tror att träningskläderna tilltalar mig av flera skäl, alldeles bortsett från det rent praktiska att de håller huden torr och kroppen lagom tempererad. De sitter något alldeles förbannat snyggt, så fort man skaffat sig en muskel eller två. De framhäver alla ens fördelar och draperar skavankerna i skylande färger och former. Materialet, skärningen, stilen. Det är lätt att trivas i kläder som gör allt för att visa upp och framhäva dina bästa sidor och få dig att framstå som om du inte har några svaga sidor.

Det blir på många sätt en lång vecka den här veckan, vi ska vara bortresta så en del förberedelser behöver vi göra. Dessutom skulle jag behöva springa mina pass så jag inte tappar fokus inför Stockholm Ultra. Schemat jag följer är en fingervisning, inte obligatoriskt som tur är. Jag kan pussla och stuva om ganska friskt, så länge jag får min träning som jag behöver. Så igår, när schemat sa 40km sa jag "i helvete heller" och sprang 18km eftersom kroppen kändes sliten och det var grymt varmt.

Jag ser ingen poäng med att nöta ner mig, när det är bygga upp mig jag ska göra.