Sakta återvänder livet
Varning för kräks-känsliga läsare.
Det finns få saker som ger en nya perspektiv på vad som är viktigt här i livet som en rejäl matförgiftning, eller en rejäl magsjukdom åtminstone. Jag beskyller majonnäsen på hamburgaren, jag borde förstås vetat bättre och bett om något annat som tillbehör. Men för ovanlighetens skull gick vi på lokal, svärfar och hans sambo vågade sig på en visit tillslut och det säger en hel del om hur mycket de saknat oss och kanske mest av alla Paula. De är kanske inte riskgrupp hälsomässigt, men de är åtminstone runt 70 och det i sig är ju en faktor.
Men nu var de nere och vi skulle ut och äta på tisdagkvällen. Redan i bilen på väg hem började jag må illa. Jag blir aldrig åksjuk så jag anade att något var fel. Redan på kvällen började helvetet, och innan jag hade hunnit få ur mig allt hann jag tänka de mest befängda saker som att jag inte upprättat något testamente, att jag inte skrivit klart mina böcker eller lämnat några vettiga instruktioner för hur jag hade tänkt mig det och att jag aldrig mer ska äta majonnäs jag inte gjort själv.
Men det mesta jag hann tänka rörde sig om smärtan i magen, som högg som knivar, och den dånande hjärnsplittrande huvudvärken som man får av att ha högt blodtryck en längre tid när man är lågtryckare i vanliga fall. Om jag tyckte illa om att kräkas i vanliga fall och gjorde motstånd blev det värre när huvudvärken satte in. Den huvudvärken, skulle det visa sig, var bara början. Jag visste inte att det fanns en huvudvärk som var värre faktiskt.
Äkta kärlek är inte att komma med champagne och diamanter under fullmånens sken, ska jag få be att tala om. Har du hittat en man som ringer sjukvården, sköter familjen och bär kräkshinkar, handdukar, vattenflaskor, alvedon och vätskeersättning i nattlampans sken, fastän arbets- och vardagen inte låter vänta på sig imorgon bitti och fortfarande kysser dig på munnen som om du vore världens drottning och ser på dig som om du vore världens åttonde underverk dagen därpå ska du hålla hårt i honom. Riktigt hårt.
Paula smög fram och klappade mig på benet och gjorde sig jättesöt, och visade med all önskvärd tydlighet att hon förstod att mamma mådde pyton. Jag fick försiktiga små kramar och klappar flera gånger, och inte en gång försökte hon hoppa på magen. Det brukar hon gilla annars, eftersom jag fjädrar tillbaka så hon studsar.
Igår som först började jag återvända till livet så pass att jag började våga dricka soppor. Ekströmsaktien steg nog tack vare oss. Och så mycket Resorb jag bara kunde få i mig, läpparna och halsen var uttorkade och slemhinnorna helt torra. Vätskebrist, någon? Jag hade inte kissat på tre dagar, det i sig kan vara dåligt men jag fick verkligen inte behålla något. Första riktiga kissen var faktiskt en lättnad, systemet fungerar fortfarande. Återstår att se hur resten av systemet hanterar föda när jag vågar introducera något annat än soppa och små bitar mjukt vitt bröd. Innan var det full rulle på allting, jag fick inte behålla något och allt rann ur mig som vatten. Nu däremot händer det ingenting förutom att jag kissar, antagligen eftersom det mesta jag får i mig är soppor.
Idag fick jag min första riktiga kopp kaffe. Och inom tio minuter hade den fruktansvärda huvudvärken som plågat mig släppt. Först trodde jag det var blodtryckshuvudvärken som växt till episka proportioner, men den satt i även efter att jag slutat kräkas och allting annat lugnat ner sig. Ett tag övervägde jag på fullt allvar om jag fått en stroke, men ingenting i ansiktet eller kroppen tydde på det.
Eftersom jag kunnat göra en veckas arbete för kursen idag, läsning och skrivning, så kan jag nog utesluta stroke. Tack generna, för en överväxel utöver det vanliga, och tack yrkeslivet, för arbetsdisciplinen.
Jag drömde om potatismos så det vattnade sig om munnen imorse. Det är väl ett gott tecken antar jag. Ett ögonblick fantiserade jag om ett pitabröd fullt av saftigt kebabkött också men den tanken avslog jag ganska omgående alldeles själv. Men potatismos och lättstekt korv i små bitar kan väl inte vara så dumt? Jag avskyr fisk, så jag vill helst slippa det.
Jag känner mig svag, urlakad och fortfarande lätt darrig. Jag har tappat över 5% av min kroppsvikt på 3 dagar, det är ingen upplevelse jag rekommenderar. En del av mig tror förstås att allt det jag tappat är muskler och att jag nu aldrig mer kommer att kunna lyfta något tyngre än ett mjölkpaket. Den mer rationella delen av mig förstår att detta inte är sant, men helt lugn kommer jag nog inte vara förrän jag börjat träna igen och allt är som vanligt.
Så nu vet ni var jag har varit senaste tiden.
Ha en fortsatt trevlig helg och sköt om er allesammans!
Kommentarer
-
Usch och fy
skönt att du mår bättre och att alla andra verkade undvika att få dålig mat.Fortsätt krya på dig
-
Tack Jessand! Ja det var bara jag som tog just den burgaren med chilimajonnäs så det är delvis därför jag kan dra slutsatsen vilken sak det var som inte var bra.
-
Du får ursäkta mig, men jag smålog mig genom din text - du beskriver sakernas tillstånd så levande och roligt. Men annars så hade jag inte velat byta plats med dig för allt ost i världen, stackarn.
Krya på dig❣
-
Tack Ulla165, jag mår 300% bättre nu och kan le lite åt det, man är verkligen inte stor när magen bestämmer sig för att väsnas! Jag hade ingen aning om att jag var så beroende av kaffe däremot, inte så att bristsymptomen kunde få mig att tänka på stroke! Men har man pimplat det svarta guldet sedan man gick i högstadiet kanske man borde räkna med att beroendet sitter djupt, över 30 år är en lång tid att vänja kroppen vid något.
-
Vilken mardröm
Skönt att det börjar vända nu. Kanske var du inte ensam som råkade ut, och jag hoppas att du orkar ta kontakt med miljö - och hälsoskyddskontoret för att anmäla detta.
-
Tack gittan52, ja jag är glad att det inte var värre! I vårt sällskap var det bara jag som drabbades, de enda andra som var på lokalen den kvällen var ett "dricksällskap" men vi pratade med köket ändå.
Det finns en liten risk att det var maginfluensan, Paula var dålig för snart två veckor sedan. Jag vet inte hur lång inkubationstid det är, eller ens hur smittsam den vanliga maginfluensan är (det var inte vinterkräkan, den har jag haft en gång och så nära döden var jag inte den här gången. Vinterkräkan är det absolut hemskaste jag någonsin varit med om) men vi har hanterat det som om det vore vinterkräksjukan. Hellre överdriva och ingen smittas.
-
Oj fyyyy tusan jag kan leva mig in i hur du mådde för jag tycker att spy sjuka är det värsta som finns!!!
Förmodligen fick du högt bltr av att spy speciellt som du har obehag av det. Det var nog en delorsak till din vidriga huvudvärk. Dessutom blev du uttorkad vilket också ger huvudvärk.
Så gulligt av lilla Paula att förstå att mamma hade behov av lite små klappar på benen😍
Skönt att du kryat på dig!
-
Tack Tita!
Ja, det var riktigt jobbigt innan kroppen lyckades vinna, det är bokstavligen en kamp mellan å ena sidan jaget som verkligen inte vill kräkas och å andra sidan kroppen som väldigt gärna vill bli av med något olämpligt. Kan liksom inte hjälpa det, det är verkligen inte "bara att slappna av".
Små barn är betydligt mer empatiska än man kanske tror
Logga in för att skriva en kommentar.