Snart i kapp

Förrådet är klart, och grejerna flyttar in så sakteliga. Högst upp hamnar giftiga och farliga saker, det är så skönt att kunna ställa in och stänga in sådant som små nyfikna barnfingrar inte ska undersöka. Det har i sin tur lett till att jag kunnat städa bort saker från planteringshörnet som inte skulle vara där. Det gjorde att vi frigjort yta så att krukorna som ockuperade verktygsbänken kunde flytta till hörnet de skulle vara i istället. Katten på råttan, och råttan på repet.

Det rasslar undan ganska fort när man börjar. Då har jag ännu inte kommit till sådant som ska skänkas eller återvinnas. Än så länge flyttar jag bara saker till platserna de ska vara på.

Det gör mig lycklig att se ordningen ta form, saker hittar sina platser. Det uppstår en slags ordning ur kaoset. Det finns få saker som gör mig så lycklig som när saker är på sin rätta plats. Det är då min inspiration börjar spritta, för det betyder att jag för tillfället inte har fler måsten. 

Jag har så gott som bestämt mig för att vi tar bort en av pallkragarna, den närmast äppelträdet som ändå står tom, om vi får tag på en lekstuga. Om inte maken har ett bättre förslag förstås, och om vi får tag på lekstuga. Det vore trevligt om vi gör det för då skulle vi kunna skyffla in alla hennes leksaker där när de inte används, just nu ockuperar hon mitt pallkrage-växthus så tomaterna får bo på framsidan, utomhus. Det går ju det med i och för sig, men jag vill ju att var sak ska vara på sin plats 

Alltså behöver vi skaffa en plats åt Paula att ha sina saker, så jag kan få ha mina där de ska vara 

Jag håller på att testar att göra torkade tomater, om det blir bra tänker jag göra lite inläggningar av dem och se om det är en konserveringsmetod för framtiden. Jag hoppas en dag få så stora skördar av busktomat att jag inte hinner äta dem alla. Högtflygande drömmar, eller hur?

Innan det händer tänker jag dock lära mig konservera tomaterna. Ketchup är gott att göra på tomater, och man kan frysa tomater men soltorkade i olja och kryddor är också gott. Det kan man dessutom göra pesto på, pesto rosso.

Sakta men säkert har jag vänt på skutan. Jag blev både ledsen och rädd efter blixtnedslaget, och hamnade emotionellt i en spiral som förr hade lett till mer elände. Det var många "tänk om..", mycket känslor av uppgivenhet och av att simma motströms hela tiden.

Mina batterier är fortfarande inte fyllda, jag har till exempel bara promenerat på sistone, men jag är på gång igen. Jag säger nej till mycket fortfarande, jag tillåter mig att vara "lat" eftersom jag vet att det kommer från ett annat ställe än ren lättja.

Det enda jag inte gör är äta mina känslor. Det är inte den jag är längre.

Funderar på hur jag ska tolka det att jag behövt byta ner mig till storlek 42 nu för att inte byxor och underkläder ska falla av mig, men jag väger fortfarande kring 76 kilo i snitt.

Jag vill ju väldigt gärna tro att det betyder att jag byggt muskler och förbränt fett