Snart slut

Kursen är slut, det är bara en digitalträff kvar. Jag har lärt mig enormt mycket, men det har varit ganska stressigt också. Det var en bidragande anledning till varför allt annat runt omrking mig stannade upp. Jag spenderade sjukt mycket tid med att skriva och göra kursuppgifter. Som man ska på en 100%-kurs, även när den är en distanskurs. Den stora skillnaden är att distanskurser kräver mer disciplin än en kurs man går i en skola. Det är väldigt lätt att råka göra en massa annat. Nu har jag varit frilansande journalist så många år att jag hunnit lära mig vikten av en deadline (it's called deadline, because if you miss it you're dead!) 

Idag är det finlands självständighetsdag, och det känns som att jag skulle vilja uppmärksamma det. För mammas och mormors skull åtminstone, jag är född i Sverige men de var från Finland. Nu har jag inga blåvita ljus men jag kanske kan tända ett par vita, i brist på rätt ljus? Jag vet att självständighetsfirandet är väldigt traditionellt men 2020 är inget vanligt år.

På Floradagen den 13 maj 1848 användes för första gången en flagga som var gjord för Finland. Den 6 december 1917 godkände lantdagen självständighetsdeklarationen med rösterna 100-88 och den 31 december 1917 erkände Lenins bolsjevikiska regering Finlands självständighet med baktanken att de finska arbetarna skulle göra uppror och ansluta sig till den socialistiska revolutionen. Nu blev det inte riktigt så, och det var väl ganska bra för Sverige. Man kan ju fundera ett varv till på hur det känns att ha Putin, ledare för den forna ockupationsmakten och uttalat sugen på att återställa den forna stormakten, på tröskeln. 

Med det i åtanke höjer jag kaffekoppen, och tänker på Finland. Landet jag vet mindre om än jag skulle vilja.

Jag fick aldrig en bra förklaring till varför bullarna heter korvapuusti (örfil, på svenska) förresten, men det kanske någon här vet? Örfilar, jag älskar namnet. "Vill du ha en örfil till kaffet?" 

Detta är ett ordspråk jag brukar tjata om. Börja med att göra det nödvändiga, gör sedan det möjliga, och plötsligt gör du det omöjliga. Det låter som pladder kanske, men om jag ser i backspegeln är det exakt så jag gjort för att åstadkomma allla de saker jag gjort. Satt upp mål, delmål och slutmål. Arbetat idogt för att komma till nästa mål, nästa anhalt på vägen. Och plötsligt har man gjort det omöjliga.

Det svåra för mig är att inte titta upp för mycket, inte snegla allt för mycket på hur långt borta slutmålet är. Jag behöver inte veta att en mara är 42 km eller att jag behöver gå ner 20kg i vikt. Jag behöver bara veta hur långt det är till nästa vätskebord, och hur många kilo det är till nästa delmål. När jag kommer fram dit omvärderar jag snabbt, är det en bra fart och tror jag att jag kan hålla det här in i mål, innan jag ger mig av mot nästa delmål.

Löpning och viktnedgång har galet mycket gemensamt. Det är inte alltid njutbart, men man blir nöjd när man är klar. Man spenderar en massa tid på att fundera på mat och planera vad och hur man ska äta, bara av olika anledningar. Det kommer motgångar och bakslag, men om man inte ger upp utan kämpar på kommer man att vara en starkare person efteråt. 

Avslutar veckan med en mycket gammal bild, antagligen från slutet av 1970-talet. Vilket år vet jag inte, men svampåret var bra i alla fall. Mamma hade sin mörka period, alla hårfärger gick i mörka toner. Jag minns doften av färgmedlet än i dag. Jisses!

Ha en trevlig avdent och självständighetsdag allesammans!