Som det ska vara
Att kunna träna, gärna hårt och ofta, är en stor glädje för mig. Om det skulle gå att skala av mer vikt vet jag inte, jag har dålig koll på det och litar inte riktigt på mitt eget omdöme efter att ha fått höra att jag ser vältränad ut av flera olika personer. Senast från älsklingen fick jag höra att jag inte kan gå ner mer i vikt utan att förlora muskler också. Det kanske är sant, vad vet jag?
Jag har lärt mig att min självuppfattning är lite besynnerlig så jag jobbar på saken. Men jag drar fortfarande in magen om jag ska emellan två stolar, trots att jag kommer emellan med god marginal. Jag tar fel storlekar på Lindex. Kort sagt tänker jag fortfarande som om jag vore så stor som jag var förr.
Jag har helt enkelt svårt att släppa den självbilden, våga ersätta den med den jag ser i spegeln som för övrigt inte alls ser ut som den jag ser för min inre blick.
Nu är jag dessutom lite trött på att det är så där, jag börjar ledsna på min istadiga hjärna. När jag kom in på testlabbet på Bosön såg jag en kvinna lite längre bort, slank, muskulösa armar, breda men starka axlar och ben som bestod av idel benmuskler. Det tog flera minuters tittande för mig att begripa att den jag tittade avundsjukt på var en spegelbild.
Jag måste ta itu med det här, helt enkelt. Frågan är hur. Jag har inte lyckats hittils.
Kommentarer
-
Efter flera viktuppgångar och viktnedgångar de sista 17 åren vet jag precis vad du talar om.... Jag tappade till sist min identitet eftersom vikten kunde pendla mellan 120 och 57 !!!! Det har verkligen varit en kamp att finna tillbaka till sig själv igen. Kroppsuppfattningen är den sämsta tänkbara och jag vet att vid vissa tillfällen tyckte även jag att 57 kilo kanske va lite mycket ändå ??? Sjukt !!! Man får träna upp sig, prova gamla kläder i största storleken, titta på bilder, lyfta fram de positiva effekter som viktminskningen gjort, ja, det är så tufft. Med en sådan dålig kroppsuppfattning som jag hade missade jag till och med min ökande viktuppgång. Att plocka med sig för stora kläder in i provhytten på Lindex är i och för sig ett "lyxproblem", man får lära sig att bara skratta åt det och glädjas över den bedrift man lyckats med. Identitetskris ??? Jo, det vet jag vad det är. Men det ger med sig.... sakta, sakta, sakta. Njut av kvinnan i spegeln och tillåt dig att känna stolthet !
Logga in för att skriva en kommentar.