Status quo

Det är väl inte så illa med oförändrat läge i vikten, när träningsvärken blommar som bäst? Jag tycker det är rätt okej, det brukar ju vara så annars att jag går upp i vikt med värken. Då kanske jag lite stillsamt törs hoppas på ett ras sedan, när träningsvärken lämnar mig... :-)

Igår blev det en ganska ovägd lunch (ris och korvgryta med grönsaker) och en tillika ovägd middag (chili con carne). Mellanmålet bestod av två kanelknäcke med ost och kvällssnacks en näve nötter.

Bild: Jag tittar på den här ibland, och påminner mig själv om att försöka rannsaka mig själv. Sortera ut ursäkterna från anledningarna. Keeping it real.

Det finns ingen anledning för mig att tycka synd om mig själv, bara för att jag hamnat i ett tufft läge, allt är inte perfekt eller ens bra än. I natt väcktes jag av min egen puls, stressad och hög. Det är lite otäckt när hjärtat slår så hårt att bröstkorgen hoppar.

Jag tror jag vet precis vad jag behöver den här gången. Det hjälper inte att vila, inte när det är löpning kroppen skriker efter. Jo, jag vet att jag har träningsvärk, men löpning har varit min primära stressventil och nu har den varit stängd sedan i lördags, samtidigt som jag byggt upp massiva mängder stress. Så mycket att min tinnitus är högre än någonsin, jag sover dåligt igen och jag är rastlös.

Men, been there - done that. Det här känner jag igen. Den där vägen vet jag vart den tar vägen, dit går jag inte igen.