Tioårsjubileum
Idag för tio år sedan gick jag i mål på mitt allra första marathonlopp. Att jag efter det skulle springa milen på under 55 minuter, 5km på 25 minuter och greja 100km på under 15 timmar trodde jag aldrig. Sprängde drömgränsen 4,5 timma på marathon, och kom under 2h 10 min på halvmaran. Jag har fått vara med om så mycket, fått uppleva så många äventyr under dessa tio år att jag hisnar när jag bläddrar i träningsboken.
Bild: Målgång, Växjö 2007
Jag har skorna kvar 
Många andra skor har jag kasserat men mina allra första marathonskor har jag behållit. Nostalgiskt? Jo, men de får mig att le när jag ser dem, det kan väl inte vara fel? 
Som bonus fick löpningen mig att gå ner i vikt, bli starkare, sänkte blodtrycket och kolesterolet, jag slapp höstdeppigheten och jämnade ut mitt annars ganska stormiga humör. Jag lärde mig mycket om mig själv när jag sprang timma ut och timma in, man blir ganska analytisk efter ett tag på ett långpass. Man har inte så mycket annat att göra än tänka, och det är ganska skönt ibland. Ett långpass på 3-4 timmar dagen efter ett liknande pass är jättetufft, och kommer att visa dig vilken sorts människa du egentligen är där i utkanten av orken. När du pressat dig till det du tror är ditt yttersta, det är då din inre kärna blottas. Det är när när tröttheten skalat av alla masker och föreställningar som ditt nakna, oförställda jag kommer fram.
Jag trodde aldrig att det ansiktet jag mötte där, på gränsen till utmattningen, skulle vara stålhård vilja och envishet. Missförstå mig rätt, detta var för tio år sedan. Jag hade fortfarande inte fullföljt min viktresa, jag hade nyss slutat röka och jag hade egentligen inte riktigt hämtat mig heller från alla rallarsvingar livet delat ut. Där och då vacklade jag fortfarande omkring yrvaket och famlade efter fotfäste. Så det ansikte jag trodde var mitt sanna jag var ett mjukt, eftergivet och orkeslöst.
Tänk vad fel man kan ha.
Nu vet jag vilka resurser som döljs under ytan, om jag bara gräver djupt nog. Tack vare lopp som Vårruset och Tjejmilen, larviga tjejlopp som en del uttrycker det, vågade jag hoppa i vattnet i den djupa änden och upptäckte att jag kan simma, typ. Jag hade nämligen aldrig börjat med marathon om det inte hade varit för "tjejloppen".
När jag tänker tillbaka ser jag att det jag lärde mig om mig själv från löpningen, själkännedomen framför allt, har hjälpt mig ofantligt mycket i så många andra situationer. Kroppens signaler är tydligare, jag förstår mig själv bättre. Det driv och den inre styrka jag upptäckte genom löpningen har jag lyckats förvalta och utnyttja till exempel när jag skulle göra min viktresa, när jag slutade röka, när jag fullbordare 100km-loppet och nu senast när jag födde Paula. (Rolig fotnot, det gick fortare att föda barn än att springa 100km)
Och alltihop, är jag säker på, beror på att jag träffade rätt person. En som fick mig att tro på mig själv, som går vid min sida istället för att försöka stå på mig eller framför mig. En underbar person som fick mig att börja bry mig om mig själv, för jag betyder något för honom och det är värt att ta hand om. Svårt att förklara, men med vissa personer lyfts vi och med vissa sjunker vi. De senaste tretton åren har jag fått flyga fritt
Trevlig helg på er, och tack om ni orkat läsa hela vägen hit
Gillar
Kommentarer
-
Stort Grattis till ett häftigt jubileum. Du ska vara riktigt stolt över dina bedrifter
Även grattis till ett bra och lyckligt förhållande. Sköt om er och var rädda om varandra också fortsättningsvis
-
Tack
LissaLo, visst är det vilsamt för hjärnan att bara gå och tänka "på frihjul" s a s, dvs låta tankarna komma och gå lite som de vill?
-
Men WOW säger jag bara!
-
Härlig berättelse! Grattis!
-
Grattis till jubileet. Nu vet jag att man kan lära känna sig själv genom löpning. Det visste jag inte förr. Åsså fick jag veta att nyförvärvet hett Paula. Sicket fint namn! Grattis även där
Logga in för att skriva en kommentar.