Torsdag igen

Den här gången gick det inte, jag hamnade +0.3 över planerad vikt men det har varit så mycket på sistone att det inte känns som det viktigaste i världen direkt. Mycket av maten har gått på ren rutin, utan eftertanke och utan kontroll. Jo, jag har ju faktiskt gått ner i vikt ska jag väl tillägga, bara inte så mycket eller fort som jag hade tänkt. Med tanke på att vikten var uppe och vände på 64 i veckan har det hänt ganska mycket ändå. Vågen gör sina fnattiga hopp och studsar, och emellanåt känner jag att jag inte begriper varför alls. För det mesta vet jag varför kroppen gör som den gör men ibland står jag häpen och undrar. Så här ser attackplanen ut: Datum: Aktuell vikt (planerad vikt) differens mellan de båda 24 okt: 64,3 (startvikt) 0,0 31 okt: 63,4 (63,8) -0,4 7 nov: 62,4 (63,3) -0,9 14 nov: 62,7 (62,8) -0,1 21 nov: 62,6 (62,3) +0,3 28 nov: -- (61,8) 5 dec: -- (61,3) 12 dec: -- (60,8) 19 dec: -- (60,3) 26 dec: -- (59,8) Vi har faktiskt en katt till, Mimmi, som dessutom gör sitt bästa för att trösta och bli tröstad. Hon har sovit i mitt knä, sovit i sängen (det har hon ALDRIG gjort innan) och kelat mycket mer än hon normalt är intresserad av. Som om hon vet. Hon har inte ens gått och letat eller jamat, som hon gjorde när Kajsa var borta över natten en gång. Inte den här gången. Hon lyssnar lite extra när regnet smattrar mot fönstret, som om hon tänkte "Är det hon?" men sen tappar hon intresset när hon hör vad det är. Givetvis borrar jag ner näsan i all den där mjuka pälsen så ofta jag kan, tacksam för att hon låter mig göra det och medveten om att hon också sörjer. På sitt sätt. Katter är inte så utåtagerande direkt, men hon har ju förlorat sin syster. En katt hon levt hela livet med, hon har aldrig varit helt ensam. Så, när vi har sörjt Kajsa klart ska vi försöka hitta två systrar (helst burma, eller burmakorsningar på grund av deras egenskaper) som sällskap till Mimmi. Nu är Mimmi en bestämd matrona så det måste nog bli två kattungar som hon ganska enkelt kan dominera och fostra som inte är så stora att de känns som rivaler om reviret. De måste vara små nog för att hon ska acceptera dem tror jag. Ungkatter börjar hon nog bara slåss med och försvara reviret emot, misstänker jag. Mimmi i förgrunden, Kajsa i bakgrunden.

Kommentarer

21 november 2013 11:32

AnnCatrine

Härliga katter.... Kramiz

Logga in för att skriva en kommentar.