Trodde jag ja

Försäkringsbolaget hörde av sig och löste in bilen, skadorna skulle ha kostat nästan det dubbla bilens värde så de hade ingen lust att låta reparera den. Alltså fick vi börja jaga tidigare i veckan. 

Vi var och tittade på en blå Renault, en likadan som vi hade tidigare, utanför Lund som verkade lovande tills vi satte oss i den och stängde dörren. Jag vet hur en Renault Mégane ska låta, och det ska inte låta så där. Trots att den skulle vara ungefär jämngammal med våran kändes den mycket äldre och mer medfaren. Den hade inte gått så där väldigt mycket mer än vår gamla heller, så den borde ha varit i bättre skick. 

Bild: Lille bilen, så som den såg ut när vi köpte den. Fantastisk färg, eller hur?

Eller så var det vår som var exceptionellt välskött. Vi backade i alla fall från affären och tog hellre en promenad tillbaka, bilhandeln låg några kilometer utanför det halvdöda samhället Staffanstorp, samma som figurerat i nyheterna på sistone. På bussen tillbaka beslöt vi att genast ta tåget till Norrköping och titta på "plan B", dvs en annan Renault Mégane jag spanat in.

Vi tog snabbtåget från Lund till Norrköping, och hade tur med hela resan. inga förseningar, inget folk eller älgar på spåren och vi kom i tid för att provköra den röda Renaulten, mitt i rusningstrafiken. Den var en helt annan bil än den blå i Lund, piggare och fräschare. Den lät rätt dessutom. Försäljaren var så kaxig och säker på bilens skick att han lämnade 6 månaders garanti, så nu vet vi att vi har bil i 6 månader i alla fall 

Isofix för barnstolen är ju förstås ett måste, sedan gör det ju inte ont att den är en etanol-hybrid som kostar mycket mindre i skatt än rena bensinare. Sedan tidigare visste vi att den här modellen kan vara trassliga med elhissarna, men inga sådana hyss hade den för sig. Samma stora, rejäla lastutrymme också. Vi har verkligen haft nytta av att kunna lasta mycket i bakluckan, så skaffa en bil med mindre utrymme kändes inte aktuellt. Inte om man ska få med barnvagn och prylar, och ändå ha plats för matkassar och tre döttrar. 

Bild: Röda faran kommer nog att göra ett gott jobb den med.

Mitt i alltihop hörde tandläkaren av sig, jag har ju en annan tand som vållat mig bekymmer som jag väntat på tid för behandling. Kötiden har varit horribel, men nu kanske det börjar röra på sig. Det är inte så att det gör ont i tanden men plomben har fallit bort, så jag tror de måste plocka bort hela tanden och ersätta den med implantat eller något och det gör de banne mig inte utan att söva mig! 

Jag är färdig med novellen för kursen och har börjat redigera boken jag skriver på. 

Däremot har jag knappt hunnit tänka på gymmet annat än i skuldmedvetna "jag får fixa det när jag hinner".

Det är så tragiskt bara, jag som var så nära 90kg i knäböj, nu får jag ju börja om igen. Kanske inte från 40kg, men ändå... 

Nåja, det blir inte bättre av att jag gnäller, eller hur? Det är bara att pallra sig iväg till gymmet och köra, och hoppas på det bästa.