Vårväder
Det är sådant vårväder ute att jag frivilligt gått på promenad på sistone. Jackan lite öppen. Fåglarna sjunger. Solen i ögonen.
Välgörande för själen.
Jag har inte haft några problem att hålla mig till mina soppor och shakes, trots att det varit ganska hektiska dagar. Träningen fungerar också.
Det får jag väl vara tacksam för åtminstone.
Det börjar dra ihop sig på flera fronter. Jägarexamen går in i slutskedet. Jag pluggar så mycket jag kan, orkar och hinner. Om max två veckor vet jag om jag klarat teorin. Så nära är det.
Akrylkursen är mer än halvvägs slut redan. Jag tror jag börjar få lite kläm på det där, jag börjar hitta lite motiv och möjligheter på egen hand, känns det som. Tyvärr blev läraren sjuk lagom till vi skulle ställa ut våra alster, men jag förmodar att det kommer fler chanser.
Då kanske jag hinner få något mer klart som jag är nöjd med 
Bild: Fyra av fem tavlor som jag hade tänkt ta med. Den femte är en grå katt som är i privat ägo men som jag får låna.
Inte så illa för att ha hållit på sen i höstas, antar jag. Akryl är ett nytt medium, men som barn ritade jag extremt mycket. Jämt. På allt dessutom.
Föräldrarna lärde sig snabbt att om jag fick slut på ritpapper övergick jag lika gärna till tapeten. Papper som papper 
Något satte sig, får man väl hoppas.
Med lite tur har jag en katt till färdig, om/när vi får ställa ut
Bild: Den grå katten, innan jag ramade in den. Privat.
Jag tror jag vet varför jag slutade rita på allt, jämt. Intresset för konst dog lite när mamma övergav oss, pappa och mig. Hon skulle åka på ett ärende och kom aldrig tillbaka när jag skulle fylla 13.
Jag hann bli runt 17 innan vi fick kontakt igen, men då var hon inte min mamma. Hon var en kvinna jag känt en gång, men mamma förlorade jag när jag var 13.
Nu, när hon varit död så länge vågar jag närma mig även det som var hennes paradgren.
Jag kommer aldrig att bli som hon, jag behöver inte vara rädd för det. Det är en rädsla jag burit genom livet, lite ogrundat egentligen eftersom valet att bara rymma och överge sin familj är inget man bara "råkar" göra. Det kräver en viss planering. Det räcker inte att svänga höger istället för vänster utanför ICA.
Jag gör mina egna val. Jag behöver påminna mig lite om det ibland, när rädslan kommer smygande. Både jaktskytte och målandet var hennes domäner.
Skrivandet kunde jag inte överge, jag blev journalist och smygskrev för skrivbordslådan.
Ju mer jag ägnar mig åt att måla, spela piano (jag kan fortfarande inte läsa noter, men jag har rätt okej gehör), sjunga och skriva, ju mer upptäcker jag att kreativiteten bara bubblat udner ytan och väntat otåligt på att jag ska glänta på locket.
Och nu är locket officiellt gläntat på, och jag kommer aldrig att lägga tillbaka det
Ha en underbar vårdag alla ni därute som kämpar och står i. Gör det bästa ni kan med det ni har, och låt det vara bra. Var nöjda med det.
Man kan inte begära mer än så. 
Gillar
Kommentarer
-
Vilken allkonstnär du är ! Tavlorna är jättefina !
-
I ett radioprogram hörde jag om en person som tapetserat om hemma, men där ett barn hade ritat/målat på väggen. Då tillverkade han ramar som passade alstren så att det blev som tavlor på väggarna.
Så tragiskt med separationen, och på det sättet.
Jag lämnade min man och son, som då var 9 år, men hade hoppats på att sonen skulle bo hos mig när jag fått egen lägenhet. Det var jag som alltid funnits där för honom. Så blev det tyvärr inte och det kan vara lätt för andra att döma om de inte vet de verkliga orsakerna till det hela.Jag håller med dig, vi gör alla våra egna val! Så härligt att du har gläntat på locket
-
Tack mdedm12e och gittan52
Det mamma gjorde, som var så fult, var att hon inte sade något. Hon bara drog. Försvann, och hörde av sig långt senare när hon ville skiljas. Jag hade kunnat förstå om pappa ha de varit elak eller våldsam, men han har aldrig burit hand på en människa i hela sitt liv och är den lugnaste och snällaste människa jag känner. Den med det heta humöret och de våldsamma temperamentsvängningarna var mamma. Det var hon som var den lynniga och lömska, som trodde på barnaga som uppfostringsmetod.
Det tog lång tid innan jag vågade ta upp penslarna, men nu är det gjort och det går inte att göra ogjort. Inte nu när jag upptäckt hur underbart befriande det är att våga, oavsett om det blir bra eller inte.
-
Vilket öde för ett barn...och sånt sätter djupa spår i själen.
Det största trösten är att man aldrig kommer upprepa det med sina egna familj.
Jag har numera ingen kontakt med min yngsta dotter , idag över 50 år...och anser att hon har gjort valet att stryka mig...och sin syster ur sitt liv.
DET är ett ansvar hon får bära , då vi aldrig gjort nåt liknande mot henne...men visst " känns" det , när man som vi alla nyligen var på samma begravning och inte ens hälsade på varann. Mitt äldsta barnbarn , 29 år, har gjort samma val. JAG / vi fattar ingenting.
Riktigt fina målningar
Önskar dig och de dina en fin helg.
-
Tack Bella50, jag kommer nog att fortsätta med målningen bara för att se hur duktig kan jag bli? Min totala skatt består av de fem och ytterligare tre som är klara men inte inramade än. Jag är bara barnet än, inom målning
Vad sorgligt att inte få en förklaring ens, bara bli avpolletterad. En förklaring ville åtminstone jag ha, varför gjorde du så mamma? Men inte ens i vuxen ålder, inte ens när hon fått cancerbeskedet, lyckades hon formulera anledningarna så jag kunde förstå. Jag förmodar att hon inte riktigt kunde förklara inför sig själv, då är det inte lätt att förklara för någon annan.
Att hon sen gick och dog ung, 56 år, var bara logiskt.
Tack detsamma!
Senast uppdaterad 3 mars 2023 09:34
Logga in för att skriva en kommentar.