Vår i luften

Efter att ha suttit med ett webbprojekt hela dagen kändes det avlägset att springa. Hjärnan var slutkörd, hur skulle jag orka långpass när jag knappt hade energi att gäspa? Det är då kroppen överraskar med att hitta den där sköna rytmen, den som får det att kännas som att man kan springa i evighet. 3 timmar senare är jag hemma igen, hjärnan pigg och glad igen och kroppen tacksamt och belåtet trött. Ska minnas detta till nästa gång. Lycklig.

Det blev ganska halt när det blev kallt. Men det var rätt skönt att springa med vanliga löparskor igen ändå, de hala partierna fick jag trippa lite försiktigare bara och tänka mig för hur jag satte i foten. 3h 13 min tog den här rundan om knappa 24km förra gången så jag kapade en kvart, utan att det kändes jobbigare. Snittpulsen visade sig också vid en jämförelse vara den samma, 76% av max. Inte särskilt ansträngande, men ohyggligt skönt. Kilometrarna bara rann förbi, den ena efter den andra. Skulle tro att effekterna av blodgivningen klingat av nu.