Varför vill man det man inte får?

Jag tror ibland att jag aldrig kommer att växa upp. Anledningen till det är att så fort jag bestämt mig för att jag inte får något så naturligtvis är det just det jag vill göra/ha. Om jag betsämmer mig för att jag ska löpvila, bra ibland för att skona benen. Ja då kan jag inte tänkta på annat än kul rundor och vad jag skulle vilja testa... Om jag bestämmer mig för att inte äta en viss matvara, ja då kan jag inte få nog av just det. Obstinat, tror jag det korrekta ordet för det där är.

Men jag löpvilade idag i alla fall, och jag har inte ätit upp alla knäckebröd trots att jag skulle ha velat. Inte heller har jag satt i mig all glass som jag trodde jag skulle ha gjort vid det här laget.

På lördag klockan 9 på morgonen går startskottet till Lidingö Ultra (http://www.ultra50k.se/start/index.cfm ) så sista löpningen gör jag imorgon. Om allt går som det ska är jag klar på mellan 7 och 7,5 timmar och de cirka 4 000kcal som enbart tävlingen kommer att förbruka kan jag omöjligt lagra in i förskott, så jag måste vara duktig och äta och dricka under loppets gång. Annars kommer jag att gå in i väggen, och då kanske jag inte ens kommer i mål. Men det ska vi väl ändå inte tro att det ska behöva inträffa.

Kommentarer

6 maj 2010 06:44

krisp

Av någon orsak är det alltid det "förbjudna" som lockar mest, kanske för att vi ska lära oss säga nej. Lycka till i loppet. Ha en bra dag.
6 maj 2010 12:54

hollunge

Ja du säg det! Inte heller hjälper det att tänka tvärtom...tex jag får INTE löpvila idag, för hade det funkat så hade man just gjort det, men nä ut och springa ska man ändå. Speciellt jag som verkligen har fått blodad tand för löpningen nu.
6 maj 2010 15:35

Stinta

Jag är precis likadan. Ibland fungerar det bättre att inte förbjuda något alls. Jag brukar lägga in en twix på kvällen redan på morgonen i matdagboken, men det är sällan jag äter upp den faktsikt :P

Logga in för att skriva en kommentar.