Vintervackert filosoferande

Solen lyste så starkt att tårarna rann emellanåt. Näsan rann den med, man känner sig så himla fräsch när man springer på vintern. Så småningom rann svetten också, men det berodde mer på Ursviksterrängens kupering än farten. Dessutom fick jag hålla mig ur vägen, Ursvik genomkorsas av skidspår den här tiden på året och då får man som löpare hålla sig på kanten eller i den snöiga mitten mellan spåren.

Det gick inte så fort, 18,3km på 2h 24min men det var å andra sidan terräng. Anledningen till att asfaltlöparen helt plötdligt kastar sig ut i terrängen är dels för att jag lovade naprapaten och dels för att jag anmält mig till en nybörjarkurs i stiglöpning med TNT (Team Nordic Trail) och kände att jag kanske behöver jobba lite på det där på egen hand först. Förbereda mig lite :-)

En dag ska jag springa Höga kusten ultran, den där som är 129km lång och är ungefär hälften stig, en del grusväg och pyttelite asfalt: http://highcoastultra.se/

Det är därför jag tränar, kämpar och sliter: för upplevelserna.

Det är därför jag sneglat på Fjällräven Classic också, och en massa andra lopp. För att de bjuder på upplevelser, vyer och förhoppningsvis erfarenheter jag inte kan få på annat sättän genom att utmana mina gränser, utmana mina svagheter och ställa mig öga mot öga med det jag är sämst på - och vinna.

Det vore så lätt att bara ge upp, acceptera att "jag är en asfaltslöpare" och sen aldrig försöka göra något åt det. Men har man inte låtit svagheten vinna då? Jag har medfött dålig balans, sämre koordination än många och väldigt dåligt lokalsinne. Det hindrar mig inte från att jobba med de sakerna varje dag.

Jag kan inte jonglera, men nu för tiden kan jag åtminstone kasta upp och fånga bollarna 5-6 gånger innan jag förlorar kontrollen. Det är en stor förbättring. Jag försöker förbättra mig så gott jag kan.

Tidigare kunde jag inte stå på ett ben. Alls. Nu jobbar jag på att komma upp i 30s på ett ben med stängda ögon.

Förr var jag höjdrädd, så då tog vi toppreps- och ledkort. 26m är det högsta jag klättrat.

Jag har uselt lokalsinne, så dåligt att det är handikappande. Alltså försöker jag springa där jag aldrig varit. Skapa rundor som tar mig till nya platser. Men jag tar med mig telefonen ;-)

Jag kan inte läsa kartor, jag lider av en kartblindhet som kan liknas vid dyslexi fast för kartor. Det hindrar mig inte från att försöka, försöka, försöka. Det går inte så bra men jag ger mig inte. Kan HM Kungen lära sig läsa text ska jag fanimig lära mig läsa kartor. Visst, jag blir ledsen med jämna mellanrum för att det skiter sig, men jag tänker inte ge mig för det.

Att acceptera en svaghet, och bara låta den vara utan att ens försöka göra något åt den är för mig ett nederlag. Jag tänker inte acceptera ett nederlag utan en jävla fight helt enkelt. För det är sån jag är.

Dessutom: det finns få saker som gör mig så lycklig som när jag lyckas förbättra mig på något jag är dålig på, eller när jag övervinner en rädsla. Då känner jag mig som Wonder Woman.