Vissna löv och fallna äpplen

Idag blev det lätt löpning i underbart höstväder. Jag hade glömt hur skönt det är, både att springa i höstrusket och att komma in från det. Men jag är ursäktad, det är första riktiga höstpasset jag kör sedan 2016. Förra hösten sprang jag inte, av förklarliga skäl. 

Bild: Regn, svalka och en doft av löv och fallna äpplen. Efter sommaren som varit känns hösten som en välsignelse. Ljuvligt.

Det var fascinerande hur lätt benen hittade ett tempo de gillade, trots träningsvärken och trots benpasset igår. Jag trampade på, allting kändes lagom och alla mentala mätare visade grönt hela vägen. Smygtittade på klockan, och såg tempot så jag motstod frestelsen att öka, men det var en sån där runda då det kändes som att jag skulle kunna hålla på för evigt.

Höstlöpning är helt enkelt det bästa som finns. Och hur ljuvligt var det inte att ta en het dusch efteråt, och känna värmen återvända till de svalare kroppsdelarna. Som om Anders Hansen behöver sälja in löpningen ytterligare, hans bok "Hjärnstark" är rena löparpropagandan. Inte läst den? Gör det, den är billig på Adlibris men värd varenda krona.

Jag är förvånad över att jag kunde hålla så hög fart som jag gjorde, trots att jag inte sprungit på ganska länge och trots att jag körde marklyft på personbästanivå igår. 5,9km på 44:57 ger en snittfart på 7:38 min/km och det är jag supernöjd med efter omständigheterna 

Ibland är jag osäker på hur mina ben är funtade!