Ytterligare bevis
Igår tittade jag på kvartsfinalfotbollen, och tog faktiskt en skål chips jag med, en sån där liten barnskål som rymmer lite mer än en näve (ca 30 g). Det yttersta beviset för att medicinen fungerar; jag länsade inte påsen. Jag nöjde mig med min skål, och jag gick inte som en dammsugare i skafferiet efteråt.
Jag är fortfarande osäker när jag ska närma mig sådant som kunnat trigga mig, som ostbågar eller chips (de är ju designade för att dra igång dopamin-karusellen) men det verkar faktiskt som att det fungerar, varje gång. Jag kan våga smaka, utan att det öppnar dörren till någon jag inte kan hantera.
Det där med att gå som en dammsugare i skåp och lådor har jag hittills hanterat med strikta regler, disciplin och ren och skär envishet. Nu, när jag söker inåt efter att ha smakat något potentiellt triggande, så hittar jag bara ett inre lugn jag inte upplevt förut. Som att systemet säger 'Ok, det var trevligt men nu är vi nöjda', och det är jag inte bortskämd med precis.
Jag vet, det är exakt det läkaren sagt att medicinen ska göra. Den taggar ner dopaminkarusellen så att inte den drar igång så lätt, och dämpar hungerkänslorna till normala nivåer. Men det är en sak att höra det, åtminstone tänker jag 'Jaja, det går att snacka, det gör det ju', och en helt annan sak att uppleva hur mycket energi jag faktiskt lagt på att brottas med mig själv.
Det fattade inte jag förrän jag började med medicinen.
Det är som med synfel, man vänjer sig vid hur man har det. Man är otroligt anpassningsbar, och märker inte att något tar mer och mer av ens vardag förrän något händer som gör att man faktiskt får syn på det. Lite grodan i grytan-syndromet, om ni minns den?
Grodan‑i‑grytan‑syndromet är den där gamla liknelsen: släpper du en groda i hett vatten hoppar den ut direkt, men lägger du den i kallt vatten och höjer värmen långsamt så sitter den kvar tills det är kört. Vi icke-amfibier gör likadant. Vi vänjer oss vid att kämpa, bara lite till, bara lite mer, tills vi inte ens märker hur mycket av vardagen som går åt till att hålla huvudet ovanför ytan.
Jag undrar hur det ska gå när jag hamnar på målvikt och ska börja försöka fasa ut medicinen. Kommer matbruset och dompaminkarusellen tillbaka då, eller kommer hjärnan ha fattat att vi inte måste släppa ut matmonstret igen? Kommer hjärnan förstå att den nya vikten är den vi ska försvara, inte den tresiffriga. Det är den nya kroppen vi ska vara rädda om, inte försöka få tillbaka den gamla.
Jag vet faktiskt inte.
Jag känner inte till något annat sätt än tid och tålamod när det gäller att övertyga kropp och knopp om vad som gäller. Just nu är de synkroniserade, kropp och knopp jobbar åt samma håll i harmoni.
Medicinen som hjälper mig med det är alldeles förbannat dyr, det skulle vara ohyggligt skönt att komma dit hän -snabbt- att jag kan göra det här ändå. Dessvärre gör inte kroppen några större omställningar utan att streta emot, och allting tar frustrerande lång tid.
Och jag är inte ens säker på att det går, att kroppen klarar av att stå på egna ben utan stödet från medicinen. Det är ju det jag strävar efter, men om det är rimligt att tro att det går ... det vet jag inte.
Dessvärre är forskningen ungefär i samma sits som jag. Det finns inga långtidsstudier, helt enkelt för att medicinen inte funnits så länge än.
Kommentarer
-
Ett inre lugn är guld värt plus så många andra fördelar.klart man behöver betala medicinen och få allt annat att fungera ekonomisk men man får inte ta med sig något dit man går så går det runt är det nog värt varje krona. Vill själv ha medicin och det är lite så jag argumenterar och diskuterar med mig själv.
Senast uppdaterad 12 juli 2026 12:29
-
Du har en bra poäng där, mde7r6wc.
Och vem vet hur det kommer att se ut med högkostnadsskydd och sådant längre fram.
-
Det kommer med all säkerhet.
-
Jag hoppas verkligen det, för det skulle ge fler som behöver hjälpen möjligheten att faktiskt få den också.
-
Staten kommer att spara pengar på att människor blir friskare. Jag vill ha Ozempic eftersom jag har typ2 diabetes. Medicinen fungerar mot diabetes, skyddar hjärta och kärl, påverkar belöningssystemet så det finns studier på att man även minskade på alkoholintag. Mycket som kan sparas in på vårdkostnader.
-
Verkligen!
Om de inte bryr sig om att folk ska må bättre så måste de väl ändå bry sig om att det är dyrt att vi är sjuka och behöver komplicerad vård!
-
Exakt.
-
När jag läser ditt inlägg kan jag bli sorgsen över hur mycket tid och energi det har gått åt av mitt liv att hantera sug efter ett aldrig sinande mer och mer... Det började redan som liten då veckopengen brände i fickan tills jag susade nerför backen till godiskiosken... Sen mula in allt medetsamma på vägen hem så man slapp dela med sig till syskon..
Detta har bara fortsatt och pågått i mitt liv - detta med skåpsupandet osv. Denna inre kamp och skam för att inte kunna hantera... Otrivsel och dåligt mående i långa perioder. Fy och usch!
Min senaste framgång med viktnedgången blev med hjälp av att hålla blodsockerkurvan i schack och försöka bli "sin egen ozempic", att öka på sitt eget GLP-1. Det lyckades med nyhetens behag och i vilken ordning det ska ätas saker och när röra på sig. Ett inre lugn spred sig med hjälp av flera livremmar och hängslen därtill.
Med ökande ålder blev till slut skräcken för stor att dra på sig livsstilsjukdomar och jag drog i nödbromsen. Men jag är på intet sätt i hamn och min kamp kommer tyvärr fortsätta resten av livet.
Senast uppdaterad 13 juli 2026 08:52
-
Den sorgen känner jag igen BirtheX, dopaminjägaren i min hjärna var också alert som ung och barn men det förstod jag ju inte då.
Det är därför jag ser med tacksamhet hur yngsta lämnar godis, tackar nej till glass, och har ett helt annat förhållande till mat och ätande. Hon har inte samma hunger, tömmer inte tallriken bara för att det finns.
Det bevisade också för mig att det är inte jag som är svag eller odisciplinerad, lika lite som att någon med högt blodtryck är odisciplinerad för att de låter hjärtat ticka på för hårt. Den insikten tog bort det sista av skammen hos mig. Det är inte mitt fel. Det är något jag kan jobba med, men det är inte något jag måste skämmas för.
-
Fint LadyG. Ska tänka på dina ord om skammen...
Logga in för att skriva en kommentar.