icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Är en föredetta träningsnarkoman som gick upp i vikt väldigt fort när en knäskada tvingade mig att sluta idrotta abrubt. Gick från 50 till 75 kg på 2 månader. Att gå ner dem igen har varit en lång kamp, men är nu på gång, tänkte dock nöja med vid 55 kg.

Försöker även komma igång och träna igen, fast med måtta den här gången. Knäskadan hindrar mig från att springa fort, så att spela fotboll igen är tyvärr omöjligt, satsar på att jogga istället, och göra det bästa av situationen. Har kommit fram till att jag kan springa strax under 12 km/h utan att få ont, så mitt första delmål är att göra milen på 50 minuter.

Detta är en utmaning för mig, inte alltid lätt att kombinera träning med viktnedgång, resultaten uteblir om jag äter för lite, och jag måste också akta mig för att falla in i gamla mönster igen. Dessutom har jag rätt svårt för löpning har jag märkt, är en utpräglad intervall-människa, får jag bara vila då och då så orkar jag hur mycket som helst, men att mala på i ett konstant tempo är obeskrivligt jobbigt. Vet inte om det beror på all fotbollsträning, eller medfödd avsaknad av talang, men det känns som en stor omställning, fast också oerhört roligt att röra på sig igen!
20 augusti 2012 19:59
8

Dagens dilemma

Grubblar på dagens, eller egentligen morgondagens, stora dilemma, ska jag jogga enligt plan eller ta en fika med killen jag är förälskad i? Hmm, har en känsla av att detta inte borde vara något svårt val, eller vad säger ni? Är han värd en avvikelse från planen? Och borde jag träffa honom överhuvudtaget? Saken är den att jag tokflirtat med honom i två års tid, och han flirtar tillbaks men tar inga som helst initiativ till mer. Tycker jag borde förstå att han inte är intresserad och gå vidare. Lågan börjar också svalna lite, tänker inte så mycket på honom när vi inte setts på ett tag, men det räcker fortfarande med minsta lilla facebook-kommentar från honom så är det som ett slag i huvudet, jag ler för mig själv och börjar dagdrömma. Han ÄR speciell, det är inte ofta jag blir förälskad, och en så här lång ihållande besatthet har jag aldrig drabbats av förut. Mitt längsta förhållande varade i ett år och en dag... Hade gett upp tanken på att jag skulle vara kapabel till kärlek när jag såg honom första gången. I orange tröja borta i andra änden av rummet fångade han min blick direkt, minns att jag hann tänka ungefär ”oj, han är alldeles för söt för att befinna sig här” innan blixten slog ner. Han kom fram och pratade med mig, men jag hörde knappt ett ord han sa, bara druknade fullständigt i hans ögon. Han hade kunnat säga ”hej, jag är en galen yxmördare”, det hade inte spelat någon roll, jag var redan fast. Sedan dess har jag lärt känna honom lite, och upptäckt att han är en fantastisk människa också, intellektuell och logisk, men samtidigt med ett väldigt stort djup. Innan vi skiljs åt brukar vi stå länge utanför tunnelbanan, sommar som vinter, och ha intressanta diskussioner, eller skoja om något. Vi har samma konstiga humor där man spinner vidare på en galen idé och analyserar dess konsekvenser in absurdum. När han är brevid mig känner jag mig vacker på insidan och ut, det är bara han, jag och elektriciteten mellan oss som existerar, slutar till och med bry mig om ifall folk runt omkring hör mig prata. Så fort han försvinner ser jag deras stirrande blickar igen. Längtar så efter att träffa honom, men att på två år bara ha kommit till stadiet att kramas när vi ses och går, även om det skulle bli något så har vi redan slösat bort så mycket tid... Är det inte bara onödigt dumt? Det kan helt enkelt inte vara möjligt att han inte förstår, men han beter sig aldrig avvisande mot mig, verkar även som vi bägge är lite rädda för att hamna i vänträsket, därav att vi sällan ses fast vi bor nära varandra och trivs tillsammans. Förvisso är jag en ganska flirtig person, inte i ord, men i blickar och gester, skäms för att säga det, men det är något jag gör reflexmässigt för att avleda uppmärksamheten från mitt handikapp, kan hända att det är svårt att skilja de signalerna från äkta känslor. Jag kan också ha gått för långt i min strävan att dölja mitt intresse. Hoppet är onekligen seglivat. Varför gör jag inget själv då är en befogad fråga, är jag så gammalmodig, bortskämd eller feg? Har funderat mycket på det och kommit fram till att det tyvärr är ja på alla alternativen, men mest av allt så [KURSIV][FET]vill jag helt enkelt att han ska tycka jag är värd risken[/FET][/KURSIV]. Om jag bara är ”duger, orkade inte säga nej” för honom, då får det vara, väntar hellre i all evighet...

Kommentarer

  • 20 augusti 2012 20:11
    Ewa1969
    Bjud med honom på joggningrundan och drick vatten efteråt :)
  • 20 augusti 2012 20:13
    OneOnine
    haha, försökt med det flera gånger, men har accepterat att han är en sån där konstig människa som inte gillar att jogga ;)
  • 20 augusti 2012 20:57
    Nos
    Tycker helt klart du ska fika med honom. Släppa taget om planen lite!
  • 20 augusti 2012 21:16
    OneOnine
    lutar lite åt det just nu, en extra vilodag sen så går det ju fortfarande att slänga in ett extra pass senare i veckan...
  • 20 augusti 2012 21:26
    yatzy
    Tycker att du ska träffa honom.. Men efter att ha läst din text skulle jag vilja ruska om dig lite å säga till dig att kanske försöka ta er vänskap ett steg längre. Man måste faktiskt chansa och satsa ibland, även om det är jobbigt.. Just go for it! :D
  • 20 augusti 2012 21:36
    OneOnine
    ja, det är det han borde göra ;) yatzy, ligger mycket i det, jag har tänkt på det, frågat alla jag känner hur man gör, och om det finns killar som ibland inte orkar säga nej. får se om jag vågar...
  • 20 augusti 2012 23:26
    901ms
    Kör på missa inte en bra kille släpp taget för en dag. Den rätta mannen förstår dina behov gör han inte det fundera en runda till. OBS vi är olika kör på alla är inte som vi som är på denna blogg tränings frik =)
  • 21 augusti 2012 03:36
    OneOnine
    901ms, underbart att det finns andra träningsfanatiker :) Jojomaja, alkoholintag skulle kräva en ännu större träningsförlust ju, det klarar jag inte ;) har legat sömnlös ett tag nu, tänkt att det är kanske dags för en förändring, han är verkligen enastående. tack för alla kommentarer, massor av kramar till er alla!

Logga in för att skriva en kommentar.