Hur blev det plötsligt tre dagar?

Något som jag tycker är svårt med livet i allmänhet är skamkänslor. Skamkänslor för vad man äter och väger. 

Vill verkligen försöka hålla mig borta från sådana negativa känslor när det gäller mat. Jag vill inte sprida dem och vill inte pådyvla mig själv dem. Vill hitta ett sätt att leva och äta som är livsbejakande, hälsosamt och möjligt, för att inte säga lätt, att bibehålla långsiktigt

Men ändå kommer de som brev på posten, som man säger, även om jag inte får många brev nu för tiden och posten väl knappast är de mest pålitliga... 

Paleo-kickstarten gick utmärkt. Mina vänner och min partner var förstående och det fungerade bra med mitt myckna jobbande.

Denna veckan är emellertid en helt annan. I tisdags överlämnade jag ett stort projekt och sedan kom stora tröttheten över mig, en längtan efter ledighet och en önskan att fira. 

Läskigt vad snabbt man börjar slira. Färskt bröd till frukosten, lite nutella och glass i sommarvärmen - sockerintag och vad lätt det är att sträcka sig efter något som jag fyra veckor långt inte alls känt behov av...

Så istället för en dag med för stort intag så blev det tre. (genomsnitt 2233kcal/Dag)
Och ikväll kom skamkänslorna, efter att jag blivit bjuden på indonesiskt på restaurang av en väninna och inte valt det sundaste alternativet, och en uppsvullen mage (av kycklingcurry med ris?!? och sorbet?!) vilket ju inte känns fräsht.

Så efter att ha jobbat tidigt så strular jag omkring hemma, drog igång med en ny renoveringsvåg igår (äntligen l i t e tid över i förhållande till jobbet), och är allmänt trött och överväldigad.. vips gled två skedar lyxnutella ned (50% hasselnöt och riktig choklad i)

NÄSTA vecka kommer min pappa på besök för att hjälpa mig renovera och DÅ tänkte jag att det får bli som det blir med maten, vi kommer jobba hela dagarna ändå.. Men att jag redan denna veckan skulle "tappa taget"?! Så hade jag inte tänkt mig det hela. 

På lördag bjuden på sektfrukost med sushi ... Svårt att fokusera på att skärpa upp morgon dagen när jag vet att nästa dag återigen blir svår el typ omöjlig att kontrollera.

Går i alla fall mycket just nu.  

Jag får se hur det blir, försöker begränsa mig så gott jag kan inemellan och förbereda mig på att vågen kommer peka uppåt ... När min pappa åkt hem lyckas jag kanske ta nya tag. 

inte slå på mig själv, inte slå på mig själv, inte slå på mig själv...
längre perspektiv...