Det där om att be om hjälp

Igår hade jag en känslomässig breakdown, jag har ju gått i KBT -terapi 10 ggr men inte riktigt upplevt att det gett mig det jag behövt. Så igår när jag hade mitt sista samtal bröt jag ihop och berättade vad som verkligen är jobbigt: mitt matberoende. För mig som hatar att erkänna att att jag är svag och behöver hjälp var det ett väldigt stort steg. Min kurator insåg att han/hon inte uppfattat vilket allvarligt problem det var och tillsammans kom vi överrens om att fortsätta ses innan jag kontaktar ungdomshälsan för att be om hjälp angående min ätstörning. För även om jag inte har anorexi, och bara vissa tendenser till bulimi och ortorexi så har jag en viss form av ätstörning eftersom mitt liv kretsar kring tankar kring mat, träning, vikt, undvikande av mat, det ger mig ångest, undviker sociala sammanhang m,m. I och med att jag erkände detta för kuratorn och mig själv gick jag därifrån och kände att jag verkligen hade någon som förstod mig. Något som jag inte känt förut! Så har ni egna erfarenheter av detta? Berätta och delge! Kram på er, mitt råd är att om ni inte klarar det själva be om hjälp!!

Kommentarer

2 juni 2012 11:47

annaida

Tack för att du delgav din berättelse, tack för att du visar mig att jag inte är ensam i kampen! Lycka till i din kamp! För mig handlar det om att jag vet att jag har kunskap, men inte kraft eller förtroende nog att klara det själv! Kram!!
2 juni 2012 13:13

BirtheX

Din rubrik fångar mig.. Vi är många som har svårt med det!! Kram!

Logga in för att skriva en kommentar.