rädd helt i onödan!
När jag svarar på den frågan finns det två svar:
1. Jag älskar att gå, då får jag chans att verkligen andas och njuta av livet och naturen. Visst tar det tid, men det är tid jag är villig att satsa på mig själv.
2. Joggning är något som aldrig lockat mig, när jag spelade handboll under 10 år tvingades vi springa mycket och det gav mig alltid ångest att jag var tyngst och mest långsam av alla i laget. Därför undviker jag det.
Min kusin sa förra veckan att det är dags för mig att motarbeta den rädslan och ångesten jag har inför ångest. Han nämnde att jag väger 20-30 kilo mindre än min "handbollsvikt" och därmed lär det gå mycket bättre.
Så efter många om och men begav jag mig i morse ut på en 3,5 km runda. Givetvis orkade jag inte hela biten direkt, men jag satte hela tiden mål på hur långt jag skulle springa och slutspurten på cirka 1 km joggade jag faktiskt! Just nu är jag stolt över mig själv och otroligt glad att jag gjorde det för det var underbart skönt..
Så uppmaningen till er som läser är: LÅT INTE RÄDSLOR STOPPA ER!
Kommentarer
Logga in för att skriva en kommentar.
Ingen har kommenterat detta inlägget.