Att verkligen förstå!

God morgon kära vänner! Varnar för ett filosofiskt inlägg, så ni som inte hunnit sänka kaffekoppen än kanske tycker det är lite svårtuggat ;-) Skolan har börjat igen och inför c-uppsatsen får vi förmånen att lyssna till våra lärares forskningar! Jag fick panik när jag insåg att en lärare stod först ut för dagen då jag visste att hon forskat kring ätstörningar! Jag tycker att hennes forskning är galet spännande för självmedicinering, men jag hade inte hunnit förbereda mig mentalt! Detta innebar att jag satt paralyserad i 20 minuter och lyssnade intresserat samtidigt som jag undrade om alla i salen kunde se rakt in i min själ och genomskåda mig! Min kompis sa något mitt i och först då fattade jag hur frånvarande jag var för jag förstod verkligen inte vad hon ville och kunde inte bryta mitt fokus! En annan lärare berättade om sin forskning om Empati och uppmärksammade att empati inte är en egen känsla utan det är en känsla som är ombytlig baserat på vad någon annan känner, vilket jag tyckte var oerhört bra formulerat! Jag reflekterar nu i efterhand över dessa två hand i hand just för jag får så oerhört olika responser från personer som jag anförtror till att jag har en ätstörning (nu för tiden mildare, mer kallat "ätproblem")! När man känner empati så använde läraren formuleringen "som om" dvs att man söker igenkänning i en egen erfarenhet för att kunna förstå och ge stöd till personen i situationen! Jag har ju såklart tänkt på detta innan, men det var skönt att få ord på det från någon annan. Det kändes även bra att höra läraren bekräfta mina tankar om ätstörningar då jag saknar förståelse från många jag berättar det för. En person som fyller stor del i mitt liv har total frånvaro av förståelse när det kommer till psykisk problematik samtidigt som hon är den mest generösa och omtänksamma personen jag känner. Detta beror förmodligen på att hon inte kommit i närheten av något liknande själv så hon har svårt med igenkännandet och därmed empatin! Detta leder ju tyvärr till att hon inte har möjlighet att ge det stöd som jag behöver, vilket tar emot att acceptera eftersom hon är en person som jag kan prata med allt om, vilket det verkligen inte finns många av! Efter några försök att få prata av mig väljer jag nu för tiden vem jag berättar för baserat på hur jag tror att personen kommer att reagera. Tyvärr är mina föräldrar några som inte vet och nu står jag i en situation där det har gått för lång tid så om det kommer fram kommer det bli kaos oavsett när/om jag väljer att berätta det! Anledningen till att jag skonar dom är för att de enbart skulle ta det personligt och må dåligt över det själva, vilket jag inte vill orsaka eftersom de redan har det jobbigt med mycket. Mina problem är 10 ggr bättre nu än vad det har varit enligt mig själv, men tyvärr kände jag igen mönster som min lärare uppmärksammat i sin longitudinella forskning som kanske inte helt visat på samma sak! Jag är inte helt frisk men om jag jämför med hur det har varit så är det en klar förbättring och det är guld värt! Även om jag inte har hittat det stöd som jag känner att jag behöver (inte professionellt) så börjar jag få en större acceptans för varför och får helt enkelt göra det bästa av situationen och arbeta med de medel som finns! En annan lärare hade forskat i personlighet och använt sig av "the big five" som är en personlighetskategorisering som vi stött på ett antal gånger under utbildningen! När jag är inne i dessa tankemönster så fick jag ännu en tydlighet i varför jag anser mig passa att arbeta med personligt stöd och behandling! Jag kategoriserar mig som väldigt neurotisk och ombytlig, vilket innebär att om jag träffar någon i ett mentalt tillstånd oavsett vilket, så har jag förmodligen varit där någon gång och kan relatera till det och kan därmed ge stöd via mina egna erfarenheter. Jag arbetar oerhört mycket med mig själv och vägrar vara ett offer! Man kan ta sina svagheter och göra till en styrka och alla har någonting att bidra med! Inget ont som inte för någonting gott med sig, eller hur?! Ha en bra dag vänner!

22 januari 2014 17:48

elinnnc

Vad kul Svalu att jag kan bidra med något genom mitt intresse :-) Detta är verkligen något jag brinner för, dels som vetenskap men främst för att kunna tillämpa det praktiskt för att hjälpa andra :-)
22 januari 2014 09:31

Tjohanna

Vad spännande det låter! Jag känner igen mig i det du beskriver, man blir helt inne i sådana föreläsningar där man själv kan känna igen sig. Hoppas du fick lite tips och råd som du kan ha nytta av för dig själv =) Jag känner igen ditt tankemönster när det kommer till föräldrarna. Det är jättesvårt. Jag valde att berätta och visst har de gjort så gott de kunnat för att stötta, men mamma tycker att det är jobbigt. Trots att hon är socionom och tidigare jobbat med ätstörningspatienter så har hon svårt att ta in min problematik. Det är på något sätt för nära för att hon ska fixa det.. Hoppas du hittar någon att prata med, det är bra att få ventilera sina känslor och tankar med någon! =)
22 januari 2014 09:47

elinnnc

Tack Tjohanna, det är skönt att veta att man inte är ensam :-)
22 januari 2014 10:17

svalu

Jag har ju ingen eller knappt någon erfarenhet av psykologi. Det närmaste är väl mina egna mentala tillstånd. Däremot har jag nyligen startat KBT-samtal med en kurator, angående min lätt-irritation. Men det är fascinerande läsa hur du beskriver din egna mentala status i förhållande till den utbildning du bedriver. Fortsätt gärna, det är intressant att följa. Jag tror att det finns ett och annat lärorikt att få ut av dina utläggningar.

elinnncs blogg

Att verkligen förstå!

Kommentarer