Varför förknippa övervikt med trauma?

Okej du har problem med sötsaker, känner sötsuget jämt, du älskar mat, kanske har det gått långt, du är gravt överviktig, eller kanske har du en extra bilring runt midjan. Oavsett hur mycket övervikt du har, låt oss konstatera att du ligger över BMIs gräns för normalvikt, och i och med detta ligger du i risk för få hjärtsjukdomar, diabetes. Inte bra med andra ord. Okej nu börjar allvaret med att försöka gå ner i vikt och att börja fundera på sina vanor, laster, beteenden. Du börjar fundera ”hur hamnade jag här?” Nu kommer jag till min poäng i det här inlägget, själva nystandet i varför man hamnade där man är idag med sin vikt. Bland de första idéerna jag hade om övervikt var att det var känslomässigt förknippat, man åt när man var ledsen eller glad, irriterat eller arg. Men nu när jag börjat titta på mitt eget sötsug ser jag att det inte har så mycket med känslor att göra. Jag vill ha godis när jag är glad, trött, irriterad, uttråkad, det spelar ingen roll. Jämför med en rökare, tar en rökare bara en cigg när han/hon är ledsen? Nej, den personen är ju beroende. Samma med mig, jag är överviktig för att jag är beroende, inte för att jag blev: (hittar nu på ett par exempel) mobbad, utnyttjad, känslomässigt förtryckt när jag var yngre. Jag fick godis varje lördag nästan hela mitt liv, nu sitter jag inte här och anklagar mina föräldrar för min övervikt, det är bara ett konstaterande, de kunde ju inte veta att det skulle i slutändan leda till att jag blivit sockerberoende, vilket i sin tur har lett till övervikt. Med detta vill jag inte säga att man inte kan ha lärt sig att vända sig till mat i stressade situationer, eller att man lärt sig att hantera svårigheter med att trösta sig med mat, visst finns det en massa folk som har helt andra orsaker till sitt matberoende, sockerberoende än jag. Jag säger bara att vi alla är olika. Men man behöver inte alltid anta att en överviktig människa är känsslomässigt ostabil lika lite som någon skulle anta att en rökare är det. Ungefär ”men oj va tjock du är, vad hände i din barndom som var så traumatiskt eller varför är du så känslomässigt ostabil att du tröstar dig med ex socker?” , vänd på det och säg till en rökare: ”men oj röker du, vad hände i din barndom som var så traumatiskt eller varför är du så känslomässigt ostabil att du tröstar dig med cigg?” Jag tror ingen rökare har fått höra den kommentaren.

Kommentarer

9 februari 2011 16:17

mathilde

Intressant, men beroende som beroende för mig, lika illa vilket (mat, rök, shopping, spela) vad tror du att det beror på?
9 februari 2011 16:30

jkemi

Jag tror att vi alla har olika tendenser att bli beroende rent fysiologiskt. Vissa kan feströka, vissa kan dricka alkohol, äta godis då och då utan att blir beroende, andra kan helt enkelt inte det. Viserligen är olika beroende, röka, mat, alkohol alltid ett beroende, men helt klart är att det är en stor skillnad i samhället på hur vi ställer oss mot ex en alkoholist gentemot en sockermissbrukare. Att vara alkoholist är oacceptabelt, och man behöver hjälp anser de flesta, men hur är det att vara sockermissbrukare? Finns det lika klara "åsikter" eller kan man helt enkelt komma undan med att man är ju "bara" en "gottegris"?
9 februari 2011 16:43

mathilde

Jag tror samhällets syn på sockermissbruk håller på att ändras och att de flesta har förstått att de som har ett sockermissbruk behöver hjälp för att komma ur det. Sedan är ju alla som du säger olika fysiologiskt, en del blir missbrukare och en del inte, eller så missbrukar de något som inte märks så mycket. (sport t.ex)
9 februari 2011 16:58

jkemi

Precis! Har man ett missbruk som känns lite "okej" typ sport, då kanske inte man i samhällets ögon har ett problem. Men som du sa ett beroende är alltid ett beroende, vad det än är
9 februari 2011 17:00

mathilde

fast nu återkommer vi till frågan. varför har man ett beroende? väldigt individuellt, kanske hormoner, vanor, trauman, ingen vet väl igentligen, många gissar o jag undrar??

Logga in för att skriva en kommentar.