Deprimerad

det är just vad jag är. Vet inte vad det är med mig men de senaste veckorna, allt som jag närmar mig min målvikt (5kg kvar) har jag blivit helkonstig. Jag vill gråta konstant och är trött konstant. Jag får utbrott över minsta lilla sak och allt jag gör blir bara fel. Min motivation tränings och matmässigt är som bortblåst, det är ju nu den borde vara som bäst nu när jag är så nära... Jag har ÅNGEST hela tiden, det är som om någon står och trampar på mitt bröst och jag kan inte få luft. Jag har ingen lust till något, inte ens hundarna som jag kan spendera hur mycket tid som helst med. Jag har ångest över allt jag stoppar i munnen och tränar jag inte 6ggr i veckan har jag ångest över det. Jag vill ju bara vara lika fin som alla andra... Den här känsla hänger över mig konstant, jag skulle lika gärna kunna bryta samman i skolan som hemma. Jag kan inte koncentrera mig och ALLA påpekar att jag ser trött ut. Det obehagliga trycket på bröstet skrämmer mig och att jag vill gråta HELA TIDEN skrämmer mig också. Vad fan har hänt med den glada tjejen. Även nu när jag skriver detta inlägg har jag ångest för jag har ingen styrka i kroppen varken mental eller fysisk att springa 13km idag och kanske borde hoppa över träningen idag...men jag åt sån stor middag ju..Herregud nu börjar snart tårarna flöda...Vet inte vad jag ska göra, jag vill inte må så här hela tiden, det suger verkligen. Jag har ingen att prata med, min mamma skulle få panik om jag berätta det här för henne (läkare med anorexia förflutet, inte heller min stora syster då hon inte nes försöker sätta sig i min position. Min pappa är den enda jag kan berätta det här för men jag vet inte om han tar mig helt seriöst just nu, han tycker min vikthysteri har spårat ut något och han har helt rätt där! Men jag är så sjukt ensam, har ingen pojkvän som kan trösta mig och kan inte prata om det här med mina vänner då det är för personligt. Helvete, nu har tårarna börja droppa längs kinderna...Herregud, känner mig så sjukt ensam just nu och som om ingen förstår vad jag går igenom... halva mina tonår har jag spenderat i "bantning" (hälsosam viktnedgång) från 15 till snart 19 års ålder och det känns som om min kamp mot ALDRIG kommer att ta slut...jag komemr aldrig ha den kropp jag drömmer om, den kropp min stora syster har, även om jag tränar hårt 6ggr i veckan. Är så himla ledsen just nu och har varit det i några veckor nu, inte en enda bra dag de senaste veckorna, jag har inget och ingen att se fram emot eller trösta mig med och jag är så LESS på min viktkamp. Jag vill inte ge upp när jag är så nära men mentalt vet jag inte hur länge jag klarar av kampen mot mig själv och mitt enormt dåliga självförtroende. Jag orkar inte bry mig om skolan, fastän det nu bara är 4 mån till studenten... jag är helt slut i hjärnan, all min energi används till att hitta alla möjliga fel på mig själv. Jag är rädd att jag har utvecklat ett tvångsbeteende kring min mat och träning, har spykänslor nu efter min stora middag och känner därför att jag MÅSTE springa av mig detta. Jag kan inte ens le längre...vad har hänt med mig?

18 februari 2011 18:24

linni

kram
18 februari 2011 18:29

Cina46

Du är deprimerad precis som du själv säger,om du känner att du inte kan kontrollera detta själv, sök hjälp som så många andra före dig har gjort,att söka hjälp nu betyder inte att du alltid kommer att behöva hjälp ,men är lasset för tungt att dra själv då måste man ta hjälp så man kommer uppför backen,Det jag kan trösta dig med är att det blir ljusare längre fram men för att du ska kunna se det ljusa så måste du kanske få hjälp just nu, så samla ihop den kraft du har och sök lite "drag" hjälp.Börja med din pappa och berätta hur du känner.Kram
18 februari 2011 18:35

Marremat

stor KRAM!

mellass blogg

Deprimerad

Kommentarer