Jag har precis läst boken Snällfällan av Lisbeth Stahre och Veronika Ryd. Den slog an en sträng hos mig - det är nämligen väldigt tydligt att det inte är fredagsfikat med kollegorna som jag blir tjock av, eller ens barnens födelsedagskalas. Utan det som sätter sig på min mage är allt tröstätande, som jag företrädelsevis ägnar mig åt i ensamhet. Eller till och med i smyg! När jag är trött och borde vila, men inte hinner det, vad gör jag? Äter! När jag är stressad och borde varva ned men inte hinner det, vad gör jag? Äter! När jag är arg och borde bråka, eller gå ut och springa, vad gör jag istället? Äter! När jag är ledsen, vad gör jag? Äter! Och det är ju inte precis morötter jag äter vid dessa tillfällen heller..... snarare chips och choklad! För mig kan en stor del av min övervikt förklaras med detta känsloätande. Och det ligger på flera nivåer: 1) Först gäller det förstås VAD som finns hemma/vad jag rusar iväg till affären för att skaffa: det är ju just fett och socker som tröstar och stressar av så bra! 2) Sedan är det själva beteendet - det måste finnas andra sätt att hantera känslor! 3) Och så är det de underliggande känslorna, som ju inte är så lätta att komma till rätta med eftersom ilska, ledsnad, trötthet, frustration etc faktiskt hör livet till. En del kan man säkert hantera bättre, men annat handlar det kanske mest om att ...acceptera? Vad är då planen? På nivå 1 handlar det om att begränsa tillgången på snask, förstås. En rejäl sockeravgiftning en vecka eller två så att man inte sträcker sig efter chokladkakan lika lätt, och sedan inte göra (för många) undantag, eftersom jag då vet med mig att jag åker dit på tröstätandet igen. På nivå 2 behöver jag hitta konstruktiva sätt att hantera känslor - träna är t ex ett utmärkt sätt att hantera stress men är man stressad så är det ju inte säkert att man har tid med nåt storslaget. Några yogaposer och/eller en stund på spikmattan brukar också vara avslappnande - men då ska barnen ha somnat, middagsdisken vara avklarad, morgondagen förberedd etc och rätt ofta orkar man (jag) inte göra nåt så konstruktivt med den där sista halvtimmen.... Tips mottages gärna! På nivå 3 behöver jag se till att få lite utrymme och andningspauser så att jag inte blir så stressad, arg och frustrerad lika ofta. Ställa lite lägre krav, både på jobbet och på hemmafronten, i alla fall växelvis. Detta jobbar jag på efter bästa förmåga. Finns det fler tröstätare här? Hur gör ni?
På gång
35 inlägg
*vinkar hejvilt med armarna* Jag är en av dessa människor som successivt försöker att få ordning på detta ätande. Kakor, bullar, godis + bröd med smör är mina akilleshälar och kan äta hur mycket som helst ibland. Det som känns skönt är att det blir bättre och bättre ju mer jag arbetar med problemet. Dvs, refleketerar över VARFÖR saker och ting händer och HUR jag kan undvika det genom att FÖREBYGGA. Vill du ha privat kontakt kan du skicka ett mail till detlosersigalltid@hotmail.com Detta är en mailadress jag använder mig av för att komma i kontakt med personer som har frågor och funderingar kring kost, hälsa, ätstörningar och dylikt. Eftersom jag haft en rätt komplicerad bakgrund och förhållningssätt till både kost och träning kan jah i nio fall och tio relatera till problemet - eller i alla fall ha förståelse till personen som vill prata eller sträcka ut en hjälpande hand :)
Här är en till tröstätare, vore det inte för allt jag äter mellan måltiderna skulle jag troligen vara en ganska smal människa!! :)
Jag är också en tröstätare. Äter ibland för att belöna mig själv, men oftast när jag har negativa känslor, känner mig trött, nere, arg, frustrerad, ledsen etc, men även när jag inte har lust att ta itu med något tråkigt som städning eller sortering av papper o dyl..
Den senaste veckan har varit ett h-e på jobbet och då kan jag erkänna att jag har dukat under för frestelsen att ta till lite choklad. Jag är verkligen helt slut och då har chokladen varit en dum tröst... (men jag har njutit) Det går också åt mer the och gurka än vanligt. Det är vad jag försöker ersätta det onyttiga med.
Bra, då är vi några stycken! :) Jag har satt igång med min lilla avgiftning idag och det känns faktiskt jättebra. (Håller med dig, Malt, om att te är till stor hjälp när man ska kontrollera sitt småätande.) Det blir hyggligt strikt LCHF i ett par veckor och sedan nåt mer GI-artat när sockersuget har lagt sig lite. Jag har varit och tränat idag på lunchen vilket är en balansgång - det får inte gå åt för mycket tid till det så att träningen gör att jobbstressen ökar, och det får inte bli en stress att hinna träna ett visst antal gånger i veckan, men på en lagom nivå hjälper träningen mig att slappna av och hantera diverse känslor. Det var nåt som hette reshape idag (nån form av intervallträning) och core. Men det spelade egentligen inte så stor roll vad det blev, det viktiga var bara att komma igång och bryta mitt mönster. Imorgon ska jag satsa på lite simning tror jag. Jag försöker också föra en Bra-bok à Mia Thörnblom för att credda mig själv för allt bra jag faktiskt gör och är - det är så lätt att gå och bli arg och frustrerad (och sötsugen) för att man jämför sig med orimliga och perfektionistiska krav. När jag kollar min MD-profil så har jag varit medlem här länge, och gått ned en bra bit flera gånger, men sedan alltid förlorat greppet när det har blivit stressigt i tillvaron. :( Jag börjar acceptera att jag inte kommer att kunna dissa mig själv ned i vikt hållbart, jag måste nog credda mig nedåt istället. Och det verkar ju i alla fall trevligare. ;) Trevlig kväll på er!
Försöker oxå ändra strategi, vill inte vara den ständiga bantaren mera, så nu är det långsiktiga mål som gäller här. För att gå ner i vikt så tar jag en soppkur på 2 veckor, dom veckor jag inte äter soppa så kämpar jag med att "bara" hålla vikten ist, tänka på vilka fällor jag går på (småätandet som måste ta slut någon gång). Har 8 kg kvar till målvikten, seeega kilon men nu ska dom bort och inte tillbaka!! :)
Usch vad jag nickar med i allt detta men ändå har jag lyckats bättre och minskat tröstätarantalet Med ca 80% bättre och ibland sämre tyvärr Det är oftast bröd jag tröstäter och inte godis för det har jag slutat ochäter aldrig socker mera pgasockerberoende. Men den boken ska jag läsa jag vill sluta tröstäta för alltid och klara min målvikt Och hålla den. Jag har ändå lyckats gå ner 25-25 kg men detta är mitt gissel
Jag är oxå en av "er". Vissa veckor går det bra, andra sämre. Om jag slaviskt skriver ner allt jag äter så funkar det. Men fuskar jag en dag så kör jag all in. Precis som jag skulle leva en sista dag idag. Måste hinna unna mig allt jag är sugen på!!!
Det där är intressant, tycker jag! Jag upplever nämligen också att det har blivit VÄRRE med binge-/hetsätandet över tid! Det är som att när jag var ung kunde jag absolut dyka djupt ner i chipspåsen ibland men eftersom det inte var förbjudet var jag inte tvungen att gå all in när det väl hände. Men den ständiga kamp mot en smygande övervikt som jag har fört de senaste 7-8 åren (Gud! Är det så länge?!) verkar ha gjort att jag liksom är antingen all in eller all out så att säga - antingen är jag så noga jag kan eller så äter jag riktigt onyttigt, nästan på trots? Det hänger också ihop med att bara "vara lite försiktig", typ äta som vanligt fast lite mindre portioner, bara fika på helgerna etc inte har nån som helst effekt på mina kilon. Ska jag ned så måste jag satsa på det, räkna kalorier/klippa kolhydraterna nästan helt eller så. Så då blir det givetvis en ansträngning. Som man gärna vill göra revolt mot. Om ni fattar?
Jag har märkt att om man är duktig på att planera sina måltider och äter sig mera mätt på grönsaker till maten och varvar med mellanmål som tex frukt så går det lättare och man får inte sockerdalar och sug och det är lättare att man ger efter för sina känslor. för mig är detta A och O om det blir en bra dag eller inte.