Jag har precis läst boken Snällfällan av Lisbeth Stahre och Veronika Ryd. Den slog an en sträng hos mig - det är nämligen väldigt tydligt att det inte är fredagsfikat med kollegorna som jag blir tjock av, eller ens barnens födelsedagskalas. Utan det som sätter sig på min mage är allt tröstätande, som jag företrädelsevis ägnar mig åt i ensamhet. Eller till och med i smyg! När jag är trött och borde vila, men inte hinner det, vad gör jag? Äter! När jag är stressad och borde varva ned men inte hinner det, vad gör jag? Äter! När jag är arg och borde bråka, eller gå ut och springa, vad gör jag istället? Äter! När jag är ledsen, vad gör jag? Äter! Och det är ju inte precis morötter jag äter vid dessa tillfällen heller..... snarare chips och choklad! För mig kan en stor del av min övervikt förklaras med detta känsloätande. Och det ligger på flera nivåer: 1) Först gäller det förstås VAD som finns hemma/vad jag rusar iväg till affären för att skaffa: det är ju just fett och socker som tröstar och stressar av så bra! 2) Sedan är det själva beteendet - det måste finnas andra sätt att hantera känslor! 3) Och så är det de underliggande känslorna, som ju inte är så lätta att komma till rätta med eftersom ilska, ledsnad, trötthet, frustration etc faktiskt hör livet till. En del kan man säkert hantera bättre, men annat handlar det kanske mest om att ...acceptera? Vad är då planen? På nivå 1 handlar det om att begränsa tillgången på snask, förstås. En rejäl sockeravgiftning en vecka eller två så att man inte sträcker sig efter chokladkakan lika lätt, och sedan inte göra (för många) undantag, eftersom jag då vet med mig att jag åker dit på tröstätandet igen. På nivå 2 behöver jag hitta konstruktiva sätt att hantera känslor - träna är t ex ett utmärkt sätt att hantera stress men är man stressad så är det ju inte säkert att man har tid med nåt storslaget. Några yogaposer och/eller en stund på spikmattan brukar också vara avslappnande - men då ska barnen ha somnat, middagsdisken vara avklarad, morgondagen förberedd etc och rätt ofta orkar man (jag) inte göra nåt så konstruktivt med den där sista halvtimmen.... Tips mottages gärna! På nivå 3 behöver jag se till att få lite utrymme och andningspauser så att jag inte blir så stressad, arg och frustrerad lika ofta. Ställa lite lägre krav, både på jobbet och på hemmafronten, i alla fall växelvis. Detta jobbar jag på efter bästa förmåga. Finns det fler tröstätare här? Hur gör ni?
På gång
35 inlägg
Läs boken Sockerbomben i din hjärna av Bitten Jonsson. Där får du många svar!
Är också en känsloätare! Finns alltid en känslomässig anledning till att äta; för att fira, koppla av, för tröst, när jag är arg, ledsen, frustrerad, stressad, rädd, ensam..... you name it!! Säger som emersson, det är det jag äter mellan måltiderna, och framförallt när jag är ensam, som ställer till det. Har rätt bra matvanor för övrigt.... Har ett komplicerat förhållande till mat och även till mina föräldrar (särskilt till min mamma, som alltid varit överviktig). Vet egentligen exakt hur det blivit så här, men har inte förmågan att bryta mönstren. Sjukt, alla värderingar man fått itutat i sig som barn, sitter som berget, även om man vet att de är helt uppåt väggarna fel....!!! I mitt fall (säkert många andra känsloätare också) handlar det om just det, att man är en produkt av sin barndom (och ibland även sina föräldrars barndom) Har aldrig haft någon direkt ätstörning, såsom bullimi eller anorexi, men som sagt använt mat för att förstärka eller bedöva känslor. Har svårt att fullfölja något. Kan supertaggad börja träna, äta kontrollerat osv, för att tre dagar senare ligga i soffan och glo på tv och äta rostmackor med massor med smör..... Satt och såg någon gammal repris av amerikanska Biggest Loser häromdagen. Det var en av deltagarna som just sa "Det här är första gången jag fullföljer något". DIT vill jag komma!! UTAN att ha blivit superextrem åt andra hållet, med mat och träning. Vill helt enkelt ha ett naturligt, sunt och avslappnat förhållande till både mat och träning. Jag försöker vara medveten om mina mönster, ibland lyckas jag tänka rätt, ibland går det åt pipsvängen. Men små steg framåt är också framsteg, jag försöker inte "slå på mig själv", för jag vet att det slutar med att jag äter. Man kan ju även straffa sig själv med mat.....
Newkarma, jag känner verkligen igen mig! Tack också för boktips Mano70! :) Jag tror att det ligger mycket i både att man först tröstäter och i att man sedan drivs att tröstäta av att man har häftiga blodsockersvängningar för det påverkar ju i sin tur humöret... det jobbiga är väl att man måste försöka ta tag i båda ändarna samtidigt! Jag känner också igen det där med att det går prestationsångest i precis allting, så att man blir superextrem med nyttighet, träning och vikt istället (jag har inte heller nån bakgrund med ätstörningar, i alla fall inte diagnosticerade; däremot har jag som tonåring försökt svälta mig till kontroll över tillvaron och som vuxen haft för vana att hantera känslor mha mat). Det försvåras ju av att jag har höga krav på mig själv i alla möjliga sammanhang. Boken (Snällfällan) gör också en stor poäng av detta: känsloätare är ofta "duktiga flickor" som är vana att klara av det mesta i tillvaron men som misslyckas med att kontrollera just sitt ätande eftersom man använder det som tröst och kompensation. Och för att uppgiften i sig tycks överväldigande stor och svår så att man ger upp hellre än att investera prestige i den och riskera att misslyckas. Just det där med att investera prestige är en av mina akilleshälar - ingen annan behöver ens känna till det för att prestigeförlusten i att misslyckas ska bli kännbar. Tricket är nog, precis som du skriver, att varken bli för engagerad eller för släpphänt. Det ska liksom finnas en mellannivå där man sköter sin kost och hälsa utan att lägga massor av värderingar på det. Men den är svår att hitta och ibland tänker jag att jag kanske behöver gå ned till min idealvikt först, och hitta den avslappnade nivån sedan?
Idag är det dag fem utan socker och med kraftigt neddragna kolhydrater för mig. Det känns fortfarande bra och enligt min tidigare erfarenhet borde sockersuget börja släppa nu snart. Jag var och simmade i onsdags kväll och gjorde ett rejält snöskottningspass igår för att hålla träningen på en rimlig nivå, men idag är mina barn lite sjuka så det blir vab. Det är något av en utmaning, för vad gör man frampå eftermiddagen med två småttingar som är för förkylda för att gå ut... ja, precis, man bakar och fikar, förstås! Jag ska känna efter om jag kanske är tillräckligt karaktärsstark idag för att dra igång ett bullbak - det är trevligt att ha bullar i frysen för skidutflykter och liknande, och det är tillräckligt mycket av ett projekt för att hålla oss sysselsatta en bra stund. Och så kan barnen förstås få provsmaka varsin bulle, om jag bara kan avstå själv. Om jag inte känner mig tillräckligt stark och motiverad för att genomföra den planen har jag några frön och pelargonsticklingar som vi kan plantera istället. Det är också ett bra projekt för snoriga barn! Och inte lika prövande för en mor som fortfarande jobbar med sitt sockersug....
Usch och oj vad jag känner igen mig......Efter en lång period av för mig "rätt" kost, typ minimalt med kolhydrater har jag åter ramlat rakt ner i sockerträsket och gör i princip inget annat än att äter fel. Tuggandet är en tröst och stöd i allt jag gör och ju fler av mina 17 tappade kilon som smyger sig tillbaka desto mer synd om mig själv är det. Idiot tankar så som: jamen jag duger väl lika bra om jag väger 17 kilo mer eller mindre???? Jovvist det gör jag ju men jag VILL känna mig lite lättare, smidigare, få på mig alla de fina kläderna som hänger i garderoben och stirrar och framför allt bli kvitt "tvångsbeteendet" att tugga o tugga. Hoppas och ber att motivationen ska komma tillbaka, men kan den verkligen göra det av sig själv.....
Men du hänger ju här! :) Det måste väl hjälpa till med motivationen?! När jag har sådana perioder aktar jag mig noga för att komma i närheten av matdagboken... I enighet med boken, Snällfällan alltså, beror såna där återfallsperioder på dålig självkänsla. Inte bara så att det är mer synd om oss ju mer vi går upp (och vi därför tröstäter) utan också så att vi skäms och tycker illa om oss själva när vi tröstäter och går upp, och därför försöker skingra de otrevliga tankarna (också!) med mera skräpmat. En strategi för att handskas med detta är att försöka vara lite snäll mot sig själv istället för att döma - typ, OK, jag har gjort alla de här snedstegen men jag är inte misslyckad och värdelös för det utan bara inte helt perfekt. Fast bra ändå. Och så kan man ge sig själv nån form av uppmuntran (fast inte ätbar, då förstås) istället för kritik och vips har man lugnat ned åtminstone en av känslorna som lockar en att tröstäta... Så försöker jag jobba. Men kanske har nån annan en bättre strategi?
Ett problem som har blivit tydligt under den här veckan då jag aktivt har jobbat med att inte känsloäta är att känslorna istället smiter ut på andra sätt. Jag skäller på min familj, och det vill jag verkligen inte göra. Jag antar att mitt vanliga ständiga fett-och-socker-flöde bidrog till min tidigare (hyggliga, dock inte 100-procentiga) behärskning. Jag behöver alltså kunna vara snäll utan att vara i snällfällan. Hur då?
Jag försöker "hänga" här så mycket som möjligt även när jag inte brukar allvar.....det hjälper helt klart att hela tiden få extra pepp och stöd och läsa om många andra som också har det skit-jobbigt. Helt klart handlar detta ätande om något anant än själva ätandet. Dålig självkänsla kan stämma bra in på mig, tyvärr. Denna helgen har dock varit ovanligt bra och jag har verkligen försökt plocka fram alla saker som är bra med mig själv. Idag har jag postat iväg en jobb-ansökan på ett jobb jag verkligen vill ha! Gått och grunnat på det ett tag och inte hittat inspiration att skriva ihop bra saker om mig själv, men nu hittade jag rätta känslan och det känns så bra. Oavsett om jag får jobbet eller ej så är det en liten "vinst" för mig att skriva så bra saker om mig själv och kunna stå för dem. Jag har ett jobb redan så det är inte avgörande för varken ekonomi eller annat om jag får detta jobb, enbart en förhoppning om ett jobb som jag skulle trivas bättre med än mitt nuvarande. Håll gärna tummen för mig! Helt automatiskt ger mig den positiva känslan om mig själv bättre kraft att fortsätta min viktresa neråt i mina goda vänners lag, alltså Ni:-) !
Första dagen på rätt spår är avklarad! Känns hur bra som helst, varför inte alltid leva så här....???
Hurra, vad bra! :) Jag håller tummen för nya jobbet också! Intressant det du skriver om att hitta rätta känslan - så är det för mig också, att man liksom kommer in i en negativ eller positiv spiral av deppighet, självtvivel och tröstätande. För mig verkar detta ha sammanhang med min menscykel, för de negativa spiralerna dyker oftast upp vid pms eller ägglossning. Det hjälper mig lite att vara medveten om det, för då kan jag hålla viss distans till spiralen och tänka: det här kommer att kännas bättre om ett par dagar. Och då blir det i förlängningen lättare att inte alls halka ned i den, även om man är självkritisk och nedstämd en dag. Jag är på dag 9 utan socker nu, och suget har släppt. Var en sväng på Ica innan för att shoppa lite mjölk och ägg och nötter (går åt mycket ägg och nötter nu...) och behövde inte ens titta åt godishyllorna. Har tappat lite vikt men inte så mycket. Jag har inte heller brytt mig om kcal och mängder den här veckan utan hellre ätit lite för mycket av rätt saker än att åka dit på sockersuget. Om inte vågen börjar röra på sig de närmaste dagarna ska jag försöka börja begränsa intaget lite grann.