Jag har precis läst boken Snällfällan av Lisbeth Stahre och Veronika Ryd. Den slog an en sträng hos mig - det är nämligen väldigt tydligt att det inte är fredagsfikat med kollegorna som jag blir tjock av, eller ens barnens födelsedagskalas. Utan det som sätter sig på min mage är allt tröstätande, som jag företrädelsevis ägnar mig åt i ensamhet. Eller till och med i smyg! När jag är trött och borde vila, men inte hinner det, vad gör jag? Äter! När jag är stressad och borde varva ned men inte hinner det, vad gör jag? Äter! När jag är arg och borde bråka, eller gå ut och springa, vad gör jag istället? Äter! När jag är ledsen, vad gör jag? Äter! Och det är ju inte precis morötter jag äter vid dessa tillfällen heller..... snarare chips och choklad! För mig kan en stor del av min övervikt förklaras med detta känsloätande. Och det ligger på flera nivåer: 1) Först gäller det förstås VAD som finns hemma/vad jag rusar iväg till affären för att skaffa: det är ju just fett och socker som tröstar och stressar av så bra! 2) Sedan är det själva beteendet - det måste finnas andra sätt att hantera känslor! 3) Och så är det de underliggande känslorna, som ju inte är så lätta att komma till rätta med eftersom ilska, ledsnad, trötthet, frustration etc faktiskt hör livet till. En del kan man säkert hantera bättre, men annat handlar det kanske mest om att ...acceptera? Vad är då planen? På nivå 1 handlar det om att begränsa tillgången på snask, förstås. En rejäl sockeravgiftning en vecka eller två så att man inte sträcker sig efter chokladkakan lika lätt, och sedan inte göra (för många) undantag, eftersom jag då vet med mig att jag åker dit på tröstätandet igen. På nivå 2 behöver jag hitta konstruktiva sätt att hantera känslor - träna är t ex ett utmärkt sätt att hantera stress men är man stressad så är det ju inte säkert att man har tid med nåt storslaget. Några yogaposer och/eller en stund på spikmattan brukar också vara avslappnande - men då ska barnen ha somnat, middagsdisken vara avklarad, morgondagen förberedd etc och rätt ofta orkar man (jag) inte göra nåt så konstruktivt med den där sista halvtimmen.... Tips mottages gärna! På nivå 3 behöver jag se till att få lite utrymme och andningspauser så att jag inte blir så stressad, arg och frustrerad lika ofta. Ställa lite lägre krav, både på jobbet och på hemmafronten, i alla fall växelvis. Detta jobbar jag på efter bästa förmåga. Finns det fler tröstätare här? Hur gör ni?
På gång
35 inlägg
OK, jag skrev för ett tag sedan att jag måste börja regga vad jag äter och räkna kalorier, för att det inte räcker att bara undvika snask och dra ned på kolhydraterna om jag vill gå ned i vikt. Så det har jag gjort men det får mkt obehagliga följder: jag klarar det fint ett par dagar, och sedan hetsäter jag. Deppar ihop lite, tar nya tag, klarar det bra några dagar igen, och hetsäter igen. Det här kan inte få fortsätta, det kommer att leda till något värre än fortsatt övervikt. Förutom att jag blir besviken på mig själv och känner mig dålig så får jag ju ont i magen, och så här dagen efter en sockerorgie känner jag mig låg och extremt oskarp (vilket ju påverkar andra områden i livet, t ex min arbetsförmåga, och gör att jag känner mig ännu sämre... och då vill jag ju gärna tröstäta! Etc). Jag fortsätter hellre att vara överviktig än att behöva ställa så höga krav att jag förlorar kontrollen. Så nu är det slutreggat för mig. Jag fortsätter sökandet efter ett förhållningssätt som funkar, där det kan handla lite mindre om prestation och mer om att avdramatisera hela grejen. Men det är verkligen en hårfin linje att balansera på. Min man säger: jag har gått upp lite i vikt, nu ska jag vara försiktig, och så går han ut och åker skidor eller cyklar lite, och äter en portion efterrätt istället för tre, och så går han ned det han behöver. Medan jag verkligen får slita för varenda hekto - om det vore så lätt som vissa tycker (dvs ät lite mindre portioner, träna lite mer, fika bara på helgerna) så skulle jag inte ha de här problemen. Detta var dagens gnäll, ursäkta. Men jag behöver formulera de här insikterna, annars kommer de att fördunklas igen och jag fortsätter att göra samma misstag.
Köpte boken i dag. Får se hur mycket som stämmer på mig. Visst tröstar man sig med att stoppa i munnen, glädje som sorg. Pepp och kram alla
En ovanligt jobbig dag på jobbet, och tillgång på mörk choklad när jag kom hem hungrig/sugen (knappt hunnit äta). Ingen bra kombination. Men nu har jag ingen mörk choklad hemma mer...
Mait: det där är ju verkligen en "klassiker" som jag tror alla i den här tråden kan känna igen sig i. Stress kombinerat med att man inte ätit är en ovanligt dålig kombination för "såna som oss"....
Jaa. Man måste se till att vara mätt (och bli mätt på rätt saker). Då blir man inte sugen på nåt (nja, inte på samma galna sätt i alla fall :-)). Kesello, vi borde kanske äta mer proteiner, så vi håller oss mätta. Proteiner mättar bäst av våra näringsämnen. Lika bra som fett men till mindre än hälften av energin (kcal) och dessutom går det åt en massa energi (25%) till omsättningen! *pepp åt dig*
Hur går det för er som skrivit här? Här har vi verkligen en till som kan räkna sig till den här skaran. Som ni skrev innan, om det inte vore för alla saker man äter mellanmålen, i smyg, skulle man nog vara normalviktig. :) Jag har insett att när jag försöker hålla "diet" känner jag mig duktig så länge jag lyckas följa allt till punkt och pricka, minsta avsteg resulterar i känslor som misslyckanden och att jag äter igen, och då överkompenseras det ordentligt....nästan som att straffa en själv. Jag behöver hitta en gyllene medelväg sin håller i längden, som gör att man kan motstå impulserna och ändå gå ner i vikt på ett sätt som märks....för tar det fööör lång tid blir jag omotiverad av den anledningen. ;) Känns som svårt pussel att få till... Har precis börjat läsa Snällfällan, och den verkar hittils väldigt bra.
Har varit väldigt inaktiv här på Matdagboken under en längre tid, hade ett riktigt skitår 2013, vilket bl.a ledde till att jag till slut kände den där berömda väggen med nästippen..... :( Som vanligt har jag dövat stress och ångest med att äta..... Har också haft, och har fortfarande, fysiska problem som gjort att jag inte kunnat träna, vilket ökar frustrationen och känslan av värdelöshet och leder till mer överätande.... Suck! Hittade "Snällfällan" i hyllan igår. Har inte börjat läsa den än, men nu är det banne mig dags! Ett annat boktips för er, som också "tappar greppet" emellanåt är "Hjärnkoll på vikten" av Martin Ingvar och Gunilla Eldh. Där förklaras bl.a varför man inte lyckas vara konstant "duktig" utan emellanåt faller för suget. Bra bok!
Jag har också varit inaktiv här ett tag och har också det senaste halvåret haft det jättejobbigt av olika orsaker vilket har gjort att av de mer än 30 kg jag hade gått ner genom regelbunden motion och matintag var 4:e timme har gått upp 15 kg igen. Skit !! Har läst både snällfällan och hjärnkoll på vikten men min reptilhjärna tänker inte ens när jag av olika skäl vill trösta mig med framförallt mackor. Kan tyvärr inte tvinga min sambo att inte köpa hem bröd men just nu skulle jag vilja bo själv och själv bestämma vad jag har i mitt kylskåp !! Ska läsa om snällfällan för jag känner att mycket av min frustration handlar om mitt förhållande och nu måste jag säga ifrån.
Ja, den där reptilhjärnan ställer verkligen till det för en många gånger...... :(((
Jag är själv väldigt inaktiv här på Matdagboken, hittade detta inlägg via en Googlesökning för jag tänkte att det måste finnas fler där ute som har samma "problem" som jag och som läst Snällfällan. Kom då på att jag hade ett gammalt medlemskap här :) men vet inte än om jag ska använda matdagboken eller inte än. Newkarma, den boken har jag med (Hjärnkoll på vikten), och har ironisk nog inte läst den. Typiskt mig att handla saker och sen tro att allt ska lösa sig själv bara jag har den i min ägo. Böcker, träningsredskap, you name it ;) Mymlan58, nej reptilhjärnan känner vi väl till :( och känslorna av misslyckade som bara får oss att äta mer. När jag kommer fram till ätsignalerna, stänger jag av alla andra tankar och bara äter istället. Det här fixar du att vända, du har ju sett resultaten och har dem fortfarande kvar. Jag har fördelen att jag styr alla hushållsinköp, och lagar mesta delen av maten till familjen. Det jag dessutom är svagast för (fikabröd osv) är inte min man vidare förtjust i, och det han gillar (chips) är jag inte alls svag för.