Jag har precis läst boken Snällfällan av Lisbeth Stahre och Veronika Ryd. Den slog an en sträng hos mig - det är nämligen väldigt tydligt att det inte är fredagsfikat med kollegorna som jag blir tjock av, eller ens barnens födelsedagskalas. Utan det som sätter sig på min mage är allt tröstätande, som jag företrädelsevis ägnar mig åt i ensamhet. Eller till och med i smyg! När jag är trött och borde vila, men inte hinner det, vad gör jag? Äter! När jag är stressad och borde varva ned men inte hinner det, vad gör jag? Äter! När jag är arg och borde bråka, eller gå ut och springa, vad gör jag istället? Äter! När jag är ledsen, vad gör jag? Äter! Och det är ju inte precis morötter jag äter vid dessa tillfällen heller..... snarare chips och choklad! För mig kan en stor del av min övervikt förklaras med detta känsloätande. Och det ligger på flera nivåer: 1) Först gäller det förstås VAD som finns hemma/vad jag rusar iväg till affären för att skaffa: det är ju just fett och socker som tröstar och stressar av så bra! 2) Sedan är det själva beteendet - det måste finnas andra sätt att hantera känslor! 3) Och så är det de underliggande känslorna, som ju inte är så lätta att komma till rätta med eftersom ilska, ledsnad, trötthet, frustration etc faktiskt hör livet till. En del kan man säkert hantera bättre, men annat handlar det kanske mest om att ...acceptera? Vad är då planen? På nivå 1 handlar det om att begränsa tillgången på snask, förstås. En rejäl sockeravgiftning en vecka eller två så att man inte sträcker sig efter chokladkakan lika lätt, och sedan inte göra (för många) undantag, eftersom jag då vet med mig att jag åker dit på tröstätandet igen. På nivå 2 behöver jag hitta konstruktiva sätt att hantera känslor - träna är t ex ett utmärkt sätt att hantera stress men är man stressad så är det ju inte säkert att man har tid med nåt storslaget. Några yogaposer och/eller en stund på spikmattan brukar också vara avslappnande - men då ska barnen ha somnat, middagsdisken vara avklarad, morgondagen förberedd etc och rätt ofta orkar man (jag) inte göra nåt så konstruktivt med den där sista halvtimmen.... Tips mottages gärna! På nivå 3 behöver jag se till att få lite utrymme och andningspauser så att jag inte blir så stressad, arg och frustrerad lika ofta. Ställa lite lägre krav, både på jobbet och på hemmafronten, i alla fall växelvis. Detta jobbar jag på efter bästa förmåga. Finns det fler tröstätare här? Hur gör ni?
På gång
35 inlägg
Ja, här på MD! :) Har bara hunnit med ett inlägg än. Det tog på de själsliga krafterna att sätta ord på mina känslor och erfarenheter, men det kanske är ett teckan på att det är nyttigt att göra det...?! Siktar på ett nytt inlägg någon gång idag/ikväll. Ha en bra dag ireneq!
Hur går det för er? Jag har, enl instruktionerna, i boken, kartlagt mina negativa känslor under en vecka, vilka situationer som provocerar igång känslorna och hur de spelar ut i form av överätande/sötsug/etc. Det som känns lite krystat är kopplingen känslor - situationer - mat: nu handlar ju boken faktiskt om övervikt och tröstätande, så kopplingen är nödvändig, men känslorna i sig och vilka situationer som triggar igång dem påverkar ju livet i så många fler sammanhang än så. För min egen del så verkar det värsta vara när jag känner mig ifrågasatt och nedvärderad, helst i kombination med stress (och stressen ligger hela tiden latent i mitt arbete, vilket också påverkar mitt hemmaliv). Att jag känner mig ifrågasatt och nedvärderad är svårt att lösa, för det kan utlösas av rätt oskyldiga saker som att maken städar huset och muttrar över hur grisigt det är/hur mycket smutstvätt vi har/hur ouppfostrade barnen är - vilket jag genast tar åt mig eftersom jag då genast känner att han nedvärderar det arbete jag gör eller redan har gjort. Vi är ju gemensamt ansvariga för vårt hem och vår familj, och om han dömer ut det, dömer han också ut mig. Så känns det. Vi har pratat om detta, och maken förstår väl att det vore bra om han uttryckte sig lite försiktigare, men det stora tankefelet ligger väl antagligen inne i mitt huvud: bara för att han går och muttrar betyder inte det att han nedvärderar mig och det jag gör. Jag söker fortfarande en lösning på problemet, men att bara ha identifierat det känns som en delseger.
Har idag beställt boken på Bokus, eftersom den varken fanns på mitt bibliotek eller i min bokhandel..... Beställde den med snabbfrakt, är ivrig på att börja läsa den! :) Känner mycket väl igen mig i det du skriver, kan också "ta åt mig" och hamnar i försvarsställning när maken säger något liknande. Genast replikerar jag: "Varför är det bara JAG som...." eller "Det är väl inte bara mitt ansvar".... Maken brukar då lugnt säga "Nej, det sa jag inte, det är ju hela familjens fel att det är så grisigt/så mycket tvätt". Så visst är det så att man är allra bäst på att slå på sig själv....
Hittar inte din blogg Newkarma....Guida mig, snälla:-) Jag ska också försöka få tag i boken snarast så jag bättre kan sätta mig in i diskusioner här. Verkar kunna vara väldigt givande. Ser fram emot vårt gemensamma "arbete" mot ett större välbefinnande i denna tråd.
ireneq: i övre raden hittar du BLOGGAR, där finns alla inlägg! Du kanske inte hittade min för att det var några dagar sedan jag skrev mitt inlägg, och då hamnar det flera sidor bakåt.... Men nu har jag skrivit ett nytt inlägg så nu borde det finnas på "förstasidan"! :)
Den var utlånad på biblioteket men jag bad dem beställa hem från annat ställe så jag slapp vänta...
Jag har beställt boken. Jag vill också vara med i diskussionerna. Det verkar vara en bra bok.
Som du säkert såg Newkarma så har jag hittat din blogg:-) Tack, mycket intressant läsning. Egentligen borde jag skrivit liknande blogg så skulle du kunna läsa och få en del aha-upplevelser du också.....ruggigt lika bakgrundshistoria för oss.
Jag lånade boken som e-bok gratis på bibblan så kan man läsa direkt i datorn utan att vänta jättebra. har börjat läsa den verkar vara perfekt bok för mig med matproblem
ireneq: Jaaa, gör det! Jag skulle läsa din blogg med stort intresse! :) Lena444: Tänkte aldrig på att den kanske fanns som e-bok, vad smart!! Men nu är mitt ex snart på väg hem till min brevlåda, så jag får väl ge mig till tåls. Tror också på att börja i en annan ände än kalorier/träning, särskilt för sådana som jag, som haft matproblem mer eller mindre hela livet. Lycka till i din kamp! :)