Jag har precis läst boken Snällfällan av Lisbeth Stahre och Veronika Ryd. Den slog an en sträng hos mig - det är nämligen väldigt tydligt att det inte är fredagsfikat med kollegorna som jag blir tjock av, eller ens barnens födelsedagskalas. Utan det som sätter sig på min mage är allt tröstätande, som jag företrädelsevis ägnar mig åt i ensamhet. Eller till och med i smyg! När jag är trött och borde vila, men inte hinner det, vad gör jag? Äter! När jag är stressad och borde varva ned men inte hinner det, vad gör jag? Äter! När jag är arg och borde bråka, eller gå ut och springa, vad gör jag istället? Äter! När jag är ledsen, vad gör jag? Äter! Och det är ju inte precis morötter jag äter vid dessa tillfällen heller..... snarare chips och choklad! För mig kan en stor del av min övervikt förklaras med detta känsloätande. Och det ligger på flera nivåer: 1) Först gäller det förstås VAD som finns hemma/vad jag rusar iväg till affären för att skaffa: det är ju just fett och socker som tröstar och stressar av så bra! 2) Sedan är det själva beteendet - det måste finnas andra sätt att hantera känslor! 3) Och så är det de underliggande känslorna, som ju inte är så lätta att komma till rätta med eftersom ilska, ledsnad, trötthet, frustration etc faktiskt hör livet till. En del kan man säkert hantera bättre, men annat handlar det kanske mest om att ...acceptera? Vad är då planen? På nivå 1 handlar det om att begränsa tillgången på snask, förstås. En rejäl sockeravgiftning en vecka eller två så att man inte sträcker sig efter chokladkakan lika lätt, och sedan inte göra (för många) undantag, eftersom jag då vet med mig att jag åker dit på tröstätandet igen. På nivå 2 behöver jag hitta konstruktiva sätt att hantera känslor - träna är t ex ett utmärkt sätt att hantera stress men är man stressad så är det ju inte säkert att man har tid med nåt storslaget. Några yogaposer och/eller en stund på spikmattan brukar också vara avslappnande - men då ska barnen ha somnat, middagsdisken vara avklarad, morgondagen förberedd etc och rätt ofta orkar man (jag) inte göra nåt så konstruktivt med den där sista halvtimmen.... Tips mottages gärna! På nivå 3 behöver jag se till att få lite utrymme och andningspauser så att jag inte blir så stressad, arg och frustrerad lika ofta. Ställa lite lägre krav, både på jobbet och på hemmafronten, i alla fall växelvis. Detta jobbar jag på efter bästa förmåga. Finns det fler tröstätare här? Hur gör ni?
På gång
35 inlägg
Hej alla duktiga kämpar en ny dag -ger nya möjligheter belöna dig själv med en stund i solen
Tack för tipset !! Boken är beställd ! Jag har precis samma problem som du har , d.v.s. känslomässigt ätande.Inte så mycket som belöning men vid stress, frustration och som tröst. Har jobbat med detta för flera å¨r sedan med hjälp av en Stahre-terapeut, men när det krisar glömmer man allt man borde veta, det är bara kolhydrater som lockar , i mitt fall mackor.Nu väntar jag med spänning på boken !!
Härligt mymlan nu kör vi
Härligt att höra att så många av "oss" är på gång, med eller utan bok, med försök till ny insikt och nya infallsvinklar till våra "problem". Tänk att få nån form av annan hjälp/självhjälp och kanske slippa stånga sig blodig enbart i kampen mot att avstå viss mat. Jag ska ta mig en funderare på det där med blogg.....Många ensamma kvällar framöver då mannen idag går på ett nytt arbetspass till sjöss. 8 låååååånga veckor utan honom men med större möjlighet till egentid och positiv utveckling.
Ja, vad kul! Börja läsa så kan vi diskutera sedan! Här går det bra både matmässigt och humörmässigt (det är ju så väldigt många andra aspekter av livet än ens ätande som påverkas om man slutar slå på sig själv och göra sig till ett offer för omständigheterna) men däremot går det inte så bra viktmässigt. Jag tycker att jag sköter mig men står stilla i vikt och idag hade jag gått UPP i vikt. Frustrerande! Jag antar att standardrådet i såna här fall är att faktiskt registrera allt jag äter. Och egentligen vill jag inte det, dels för att det är jobbigt (och rätt oprecist, igår åt jag t ex lunch på restaurang så det blir ju bara uppskattad mängd) och dels för att jag är rädd att snöa in på det och göra det till något kravfyllt och jobbigt. Men jag får väl ändå försöka att registrera lite grann och se om jag kan identifiera några särskilda kaloribovar.
OK, nu är det gjort. Jag vill egentligen inte äta mindre - tycker redan att jag äter så lite jag kan utan att rasa ned i sockerträsket - men jag får väl försöka tänka på mindre portioner i alla fall. :( Och möjligen får jag ändå i mig lite för mycket kolhydrater. Men det bästa, både för min viktnedgång och för min allmänna hälsa, vore om jag kunde motionera lite mer. Dels skapar det förstås utrymme för lite fler kcal men framför allt är det ju bra mot stress. Så utmaningen är att få tid för att träna, utan att bli för stressad av själva kravet på att träna. Suck.
Kesello jag gillar inte heller att "regga" av samma anledningar som du, men inser ju att det är ett nästintill oslagbart verktyg.
Du har förstås rätt. Nu har jag fyllt i resten av dagen förebyggande, så att säga, så att jag vet vad jag ska äta resten av dagen för att hamna ungefär rätt. Då kanske jag slipper nojja över det också. :)
Det gick bra igår, och jag hamnade på nånstans mellan 1300 och 1400 kcal över dagen - och nu på morgonen rörde vågen faktiskt lite på sig, åt rätt håll, äntligen! Jag har lärt mig/tänkt på två viktiga saker: 1. Jag klarar mig på mindre kalorier än jag tror och det viktiga är inte att välja det "tyngsta" vid varje mål (som jag lätt tror: "jag måste ju stå mig till nästa måltid") utan snarare att hålla på måltidstiderna. Detta i sin tur ger en sporre att satsa mer på grönsaker eftersom de ger mer "äta" för mindre kcal. Inte så originell insikt, jag vet, men jag hade nog ändå inte riktigt fattat det. Så att byta ut mitt vanliga mellanmål av ca 1 dl nötter mot lite avokado, böngroddar och några mandlar gjorde verkligen skillnad - och inte blev jag så mycket hungrigare till middagen ändå! (Och antagligen fick jag i mig några vitaminer som jag annars skulle ha missat. :)) Så min melodi ett tag här nu måste bli att regga i förväg för att ha lite koll, och att äta mindre kaloririka portioner vid varje måltid. Men det ska fortfarande smaka gott, annars går jag i strejk. (Prövade Isodieten för några år sedan och då ska man ju följa en meny i en bok men jag bröt ihop på det tillslut för att det var så trist mat, hur mkt kokt fisk, lågfettost och kyckling kan man äta innan man får nog, liksom?) 2. Maken sa, idag på morgonen: nu går jag ut och åker skidor. Och då insåg jag - och såg till att tala om för honom - att jag ALDRIG motionerar så frimodigt. Min tid till motion måste förhandlas och kompromissas fram, nästan smygas med med jobbet som förevändning etc. Nu motionerar jag ändå mer än han, så det är inte ATT han har rätt att prioritera sitt eget behov som är poängen, utan poängen är snarare att jag OCKSÅ har den rätten. Min motion borde inte heller behöva vara behäftad med skuld och dåligt samvete för allt annat jag inte gör medan jag motionerar (alternativt skuld och dåligt samvete för att jag INTE motionerar och INTE står upp för mina egna behov - offerkoftan, i boken - när jag kompromissar med det och stannar hemma). Ibland har jag rent av haft dåligt samvete när jag har åkt och handlat på Ica.... Tala om systemfel!
Hur går det, har ni börjat läsa boken än? Vad känner ni igen er i? Själv är jag främst en tröstätare och en stressätare.