Jag har precis läst boken Snällfällan av Lisbeth Stahre och Veronika Ryd. Den slog an en sträng hos mig - det är nämligen väldigt tydligt att det inte är fredagsfikat med kollegorna som jag blir tjock av, eller ens barnens födelsedagskalas. Utan det som sätter sig på min mage är allt tröstätande, som jag företrädelsevis ägnar mig åt i ensamhet. Eller till och med i smyg! När jag är trött och borde vila, men inte hinner det, vad gör jag? Äter! När jag är stressad och borde varva ned men inte hinner det, vad gör jag? Äter! När jag är arg och borde bråka, eller gå ut och springa, vad gör jag istället? Äter! När jag är ledsen, vad gör jag? Äter! Och det är ju inte precis morötter jag äter vid dessa tillfällen heller..... snarare chips och choklad! För mig kan en stor del av min övervikt förklaras med detta känsloätande. Och det ligger på flera nivåer: 1) Först gäller det förstås VAD som finns hemma/vad jag rusar iväg till affären för att skaffa: det är ju just fett och socker som tröstar och stressar av så bra! 2) Sedan är det själva beteendet - det måste finnas andra sätt att hantera känslor! 3) Och så är det de underliggande känslorna, som ju inte är så lätta att komma till rätta med eftersom ilska, ledsnad, trötthet, frustration etc faktiskt hör livet till. En del kan man säkert hantera bättre, men annat handlar det kanske mest om att ...acceptera? Vad är då planen? På nivå 1 handlar det om att begränsa tillgången på snask, förstås. En rejäl sockeravgiftning en vecka eller två så att man inte sträcker sig efter chokladkakan lika lätt, och sedan inte göra (för många) undantag, eftersom jag då vet med mig att jag åker dit på tröstätandet igen. På nivå 2 behöver jag hitta konstruktiva sätt att hantera känslor - träna är t ex ett utmärkt sätt att hantera stress men är man stressad så är det ju inte säkert att man har tid med nåt storslaget. Några yogaposer och/eller en stund på spikmattan brukar också vara avslappnande - men då ska barnen ha somnat, middagsdisken vara avklarad, morgondagen förberedd etc och rätt ofta orkar man (jag) inte göra nåt så konstruktivt med den där sista halvtimmen.... Tips mottages gärna! På nivå 3 behöver jag se till att få lite utrymme och andningspauser så att jag inte blir så stressad, arg och frustrerad lika ofta. Ställa lite lägre krav, både på jobbet och på hemmafronten, i alla fall växelvis. Detta jobbar jag på efter bästa förmåga. Finns det fler tröstätare här? Hur gör ni?
På gång
35 inlägg
Hm, blev intresserad av den där boken som du använder som rubrik till tråden. Är det fler som tänker ta en tur till biblioteket och kolla om den finns där att låna, så kan vi kanske läsa och kommentera här?
Den är jättebra, läs den! Förmodligen har biblioteket en hemsida så att man kan kolla om boken finns innan man går dit. Jag tycker att boken har hjälpt mig att se varför jag är överviktig och hur det hänger ihop med resten av mitt liv. Jag blir uppmärksam på kopplingarna, och har också fått några verktyg för att faktiskt förändra mitt beteende. Och idag visar vågen -0,5 kg!
Jag ska också läsa den! Att ha en liten "bokcirkel" här, runt den boken är ju en kanonidé! Är så sjukt trött på att vara den duktiga, snälla och väluppfostrade...... Och jag vet att jag äter för att kompensera när jag inte tycker jag räcker till, när prestationsångesten kommer krypande. För jag har ju blivit uppfostrad till att alltid göra mitt bästa (men fick sällan beröm eller uppmuntrad för det), och att göra det som förväntas av mig, även om jag personligen mår piss av det. Vänder ut och in på mig själv för att göra andra till lags, och tar själv fysiskt och psykiskt mycket stryk av det, men har inte förmågan att göra på något annat sätt! Hade ingen riktig tonårsrevolt, var helt enkelt för väluppfostrad och konflikträdd för det. Är det fler av er som känner igen sig i det också...? Men det är ju så i livet tror jag, att allt kommer förr eller senare ikapp en, nu inser jag att jag skulle behövt revoltera. Att det är en viktig del i livet, i en människas utveckling. Men när man har gamla, sjuka föräldrar är det liksom inte riktigt läge att göra någon försenad tonårsrevolt. Man är helt enkelt för väluppfostrad för att ställa till nå´t bråk.... Funderar på att börja blogga lite också, mest för att skriva av mig, alltså lite i terapeutiskt syfte. Här vet ju ingen vem jag är "IRL", vilket möjliggör att vara helt ärlig. Jag behöver ju då inte försöka upprätthålla den där fasaden, som jag annars gör 24 timmar per dygn.
Jag har boken Snällfällan i bokhyllan. Kanske dags att ta fram den och läsa och ge sig in i diskussionen.
Ja, läs den! Och varför inte blogga också, man behöver lite andra kanaler än mat för att ta ut sina känslor och tankar. Idag är mina barn sjuka igen, nedrans vabruari. Men de är bara snoriga och hostiga, som tur är. Det blev inget bullbak idag men väl saftkok, för saft är bra mot hosta, och jag hade jordgubbar i frysen, och så luktar det hemtrevligt att koka saft. Och medan jag höll på med det så tänkte jag att jag klarar vab och stress (har eg apmycket på jobbet nu och vill inte alls vara borta därifrån och komma efter tidsschemat där) utan att braka ihop och gå loss på chokladen - därför att jag har sett till att förebyggande vara lite snäll mot mig själv! Det är faktiskt inte bara en fråga om mitt eget mående utan även en rejäl investering: om jag själv ser till att inte konstant ligga på gränsen för vad jag klarar, utan att ha lite marginaler att spela på istället, så ökar chansen att jag klarar oförutsedda "extragrejer" utan att svaja allt för mycket på manchetten. Och sockersuget är så borta att jag kan hantera både saft och att de andra äter pannkakor till middag utan att lida och bli sugen. Jag åt kött, grönsaker och sallad och var helt nöjd med det! :) PS Newkarma: jag har heller aldrig revolterat (men har en halvtaskig relation till mina föräldrar som vuxen); är det alltså det som gör oss till duktiga flickor?
Newkarma, helt "sjukt" att läsa ditt inlägg....skulle kunna vara skrivet av mig själv. Helt underbart om vi kan tillåta oss själva att skriva av oss och diskutera på ett öppet och ärligt sätt här på sidan:-) Jag ska med glädje följa din blogg om du börjar skriva och hoppas kunna hitta fler gemensamma nämnare och på så vis kunna samarbeta för ett bättre välbefinnande. KRAM till Er alla!
ireneq inspirerad av dina hejarop har jag nu skrivit mitt livs första blogginlägg! :-) Det kostar på att gräva djupt i själen, men det kanske är hög tid att verkligen ta reda på orsakerna till mina matproblem, bearbeta och gå vidare....
Idag har jag ätit socker! Nu gäller det att inte falla in i svart/vitt-tänket, en tankefälla som boken tar upp då man tycker att inte perfekt = jättedålig. Poängen att att hålla perspektivet nu och inse att jag inte blir urusel för att jag efter två sockerfria veckor drack ett par glas saft och åt två kakbitar med mina sjuka barn. Det var gott, och jag är bra ändå. Nu får jag hålla mig i skinnet igen ett litet tag till innan jag gör nästa utsvävning. Så det så.
Puh, Vi har haft huset fullt av besök i helgen. Vi har ätit bra mat med mycket grönsaker och så, och sen gjorde jag en low carb (vete- och sockerfri) chokladkaka till fikat. Men den blev så god att jag ändå tog två bitar. Tja, vad ska man göra? Laga äcklig mat och fika så man inte äter så mycket, eller? :-)
Härligt Newkarma! Var finns din blogg? Är det här på sidan?