Jag har precis läst boken Snällfällan av Lisbeth Stahre och Veronika Ryd. Den slog an en sträng hos mig - det är nämligen väldigt tydligt att det inte är fredagsfikat med kollegorna som jag blir tjock av, eller ens barnens födelsedagskalas. Utan det som sätter sig på min mage är allt tröstätande, som jag företrädelsevis ägnar mig åt i ensamhet. Eller till och med i smyg! När jag är trött och borde vila, men inte hinner det, vad gör jag? Äter! När jag är stressad och borde varva ned men inte hinner det, vad gör jag? Äter! När jag är arg och borde bråka, eller gå ut och springa, vad gör jag istället? Äter! När jag är ledsen, vad gör jag? Äter! Och det är ju inte precis morötter jag äter vid dessa tillfällen heller..... snarare chips och choklad! För mig kan en stor del av min övervikt förklaras med detta känsloätande. Och det ligger på flera nivåer: 1) Först gäller det förstås VAD som finns hemma/vad jag rusar iväg till affären för att skaffa: det är ju just fett och socker som tröstar och stressar av så bra! 2) Sedan är det själva beteendet - det måste finnas andra sätt att hantera känslor! 3) Och så är det de underliggande känslorna, som ju inte är så lätta att komma till rätta med eftersom ilska, ledsnad, trötthet, frustration etc faktiskt hör livet till. En del kan man säkert hantera bättre, men annat handlar det kanske mest om att ...acceptera? Vad är då planen? På nivå 1 handlar det om att begränsa tillgången på snask, förstås. En rejäl sockeravgiftning en vecka eller två så att man inte sträcker sig efter chokladkakan lika lätt, och sedan inte göra (för många) undantag, eftersom jag då vet med mig att jag åker dit på tröstätandet igen. På nivå 2 behöver jag hitta konstruktiva sätt att hantera känslor - träna är t ex ett utmärkt sätt att hantera stress men är man stressad så är det ju inte säkert att man har tid med nåt storslaget. Några yogaposer och/eller en stund på spikmattan brukar också vara avslappnande - men då ska barnen ha somnat, middagsdisken vara avklarad, morgondagen förberedd etc och rätt ofta orkar man (jag) inte göra nåt så konstruktivt med den där sista halvtimmen.... Tips mottages gärna! På nivå 3 behöver jag se till att få lite utrymme och andningspauser så att jag inte blir så stressad, arg och frustrerad lika ofta. Ställa lite lägre krav, både på jobbet och på hemmafronten, i alla fall växelvis. Detta jobbar jag på efter bästa förmåga. Finns det fler tröstätare här? Hur gör ni?
På gång
35 inlägg
Hej! Får jag kasta mig in i diskussionen? Jag använder helt klart mackor o godis o kakor som "snuttefiltar" när tillvaron är tråkig, ledsam osv. Andra gånger är det att jag triggas av tillgången - att gå i mataffär och se stora travar med chokladkartonger osv. Suget då har inte så mycket att göra med mina känslor, men kan vara nog så svårt att bemästra. Lånade boken på bibblan men gav upp när hon skrev nånstans att överätande kan beor på att man har dålig karaktär. Så skuldbeläggande! Jag har läst hennes tidigaer böcker och hon har mångapoänger, men det är svårt att på egen hand gå igenom de där övningarna och få ut nåt av det. Och jag som gått i kbt tycker väl att en del av grejerna hon tarupp i ett litet ynka kapitel, det är sånt som man kan ägna en hel kbt-serie av samtal att jobba med; det blir helt enkelt för mycket. Men att skriva en känslodagbok över sitt ätande, som jag tror hon hade i början, det är nog en bra ide`. Själv brukar jag stanna upp senare efter att ha överätit och fundera på varför. Men lätt är det inte - inte i stunden :-(
Hej och välkommen! :) Jag tänker att sötsug och tröstätande är två olika saker som förstås samverkar men som kan skiljas åt - om jag inte äter sött, och rätt lite kolhydrater öht, på en vecka eller så, går själva sötsuget över så att jag kan promenera förbi chokladhögarna i affären utan att bry mig. Så tror jag att det är för många. Men det gör ju inte att behovet av att tröstäta går över.... Jag känner inte igen det där med att överätande skulle bero på dålig karaktär; tvärtom tycker jag att boken går rätt mycket ut på att vara accepterande och vänlig mot sig själv snarare än att skuldbelägga och sätta upp orealistiska krav? Säkert är det dock så att hon skippar förbi mkt som man kunde gräva ned sig mycket djupare i, där håller jag verkligen med dig. Å andra sidan tror jag att nyckeln, för mig i alla fall, är att välja en eller vågra få saker att koncentrera mig på. Jag kan inte ändra hela mitt liv på en gång, men jag kan "tala" till mig själv med vänlig röst och ge akt på att jag står upp för mig själv i olika sammanhang, eller om jag tvärtom lägger mig som en dörrmatta (och i så fall, vänligt peppa mig till att försöka att inte vara dörrmatta nästa gång utan att döma). I helgen t ex åt jag kladdkaka som jag inte hade tänkt göra - min syster hade fixat fika och jag hade med mig en påse nötter att knapra på istället, men när det väl kom till kritan "blev" uppskattningen mot min syster liksom viktigare än min ambition för mig själv om att inte äta snask. Jag vet inte hur jag ska lösa en sån här situation nästa gång, men det är klart lätt hänt att börja agera dörrmatta åt dem man tycker allra mest om.
Jag är fortfarande med.....men har en jobbig period just nu. Tyvärr är tröstätande min "hjälp" just nu. Har kollat runt efter "hjälp" och har fått tag i en "livscoach" som jag ska ha samtal med i morgon för att försöka få hjälp att strukturera upp mitt liv innan det brakar ihop totalt. Jag smyger gärna in här och läser och återkommer så fort det känns bättre och jag har kraft att ta tag i mitt ätande igen. KRAM till er alla!
Jag fick hem "Snällfällan" igår, men har inte hunnit börja med den än. Ska ta och sätta igång med den ikväll tänkte jag. ireneq: Är precis i samma situation som du, har också en skitdålig period just nu, känner mig känslomässigt väldigt skör och den berömda väggen är skrämmande nära nästippen nu. Har ju b.la mitt "bagage" att jobba med, och all kraft går till det. Om jag någon dag lyckas äta bra och kanske eventuellt ta en promenad (det är på den nivån träningen ligger just nu) så är det en bonus! Ta hand om dig, hoppas du kan få hjälp av livscoachen! Önskar jag hade en jag också!!! Styrkekramar till dig!
Oj, vad jobbigt det låter, jag hoppas att ni snart mår bättre! Jag har också ups and downs just nu - kan det bero på årstidsväxlingen? I mitt fall har det ett tydligt samband med hormoncykeln/pms (och har haft länge) men den här månaden är det riktigt illa. Jag tror att det kan vara så att jag brukar dämpa den hormonella bergochdalbanan med mat/sötsaker och nu när jag inte gör det får den upp full hastighet istället. Jag är helt uppriktigt inte riktigt säker på att livsstilsförändringen verkligen är värd det ifall jag ska behöva må så här varje månad: jag kan gråta över hur värdelös jag är ena stunden och sedan försöka förklara för min man vad problemet är en halvtimme senare och då upptäcka att vi sitter och skrattar tillsammans åt den absurda idén att jag skulle vara värdelös. Dels är jag ju rädd att bli så deppad att jag faktiskt gör något destruktivt när jag är i sänkan, men sedan är själva höjdskillnaden också väldigt utmattande i sig; det vore skönt att ha ett lugnt och stabilt omdöme som man konsekvent kunde lita på. För om jag har så fel när jag är nere har jag ju förmodligen ganska fel när jag är övermodig också.... och balansen är svår att hålla.
Missuppfatta mig rätt, men det är skönt att höra att det inte bara är jag som mår kass....Inte för att jag önskar någon annan att må så här men det lindrar något att inte känna sig helt ensam i eländet. Jag "lider" också av hormonsvängmimgar och PMS och kan så som ni andra beskriver kastas mellan hopp och förtvivlan vissa dåliga perioder. Just nu är det dock hela min livssituation, familj, ekonomi, jobb ja typ allt som är ostabilt. Konsten är att kunna ta tag i sakerna en och en för att inte det skall kännas övermäktigt. Lättare sagt än gjort många gånger och jag kämpar verkligen med det. Vissa dagar går det bättre än andra och en del dagar får jag viktiga saker gjort och då försöker jag verkligen känna mig nöjd och stolt. Skickar styrka till andra som behöver och hoppas det genererar styrka tillbaka!
Mår alla så dåligt i denna "tråd" att ingen har lust att skriva.....hoppas verkligen inte det. Jag kommer snart påbörja en distans-kurs som skall hjälpa mig med bla synen på mig själv. Jag skall försöka att genomföra denna kurs paralellt med min viktkamp , om det inte funkar kommer jag först och främst att prioritera distanskursen, för att förhoppningsvis efter kursslut må så pass mycket bättre att viktkampen känns enklare:-)
Heja heja! Jag tror också att "viktkamp" inte är en separat grej, utan en funktion av allt det där andra. Min "dålighet" är förhoppningsvis bara temporär, jag borde få mens endera dagen och sedan borde det bli bättre. Men denna pms har varit sällsynt jävlig; jag önskar så att jag kunde få kontroll på vad det är som gör att vissa blir så oerhört svåra. Ett problem med det är att för att jobba med de här sakerna som vi pratar om så måste man någonstans UNNA sig själv att må bra - men när jag har pms/mår dåligt så avskyr jag hela världen, och mig själv allra mest. Då VILL jag liksom inte ens mig själv väl, så jag har ingen lust att investera nån tid eller ansträngning i att vara snäll och förstående mot mig själv. Och detta gäller TROTS att jag är medveten om att det är tillfälligt och kommer att gå över. När jag sitter i det träsket så sitter jag liksom... fast.
Förutom mina vanliga "issues" så är min Pappa allvarligt sjuk, så just nu är jag inte jätteaktiv här..... Min energinivå ligger skrämmande lågt, musklerna som fiolsträngar och har ständig spänningshuvudvärk. Min viktkamp ligger på is just nu, det är helt enkelt inte prio ett. Läser dock här lite emellanåt..... Ta hand om er!
Äh, jag har inte kommit iväg till biblioteket och hämtat ut min bok jag beställde bara. Men ska se till att göra det i veckan så får jag väl läsa ifatt er andra.