Baby-steps

Jag vet. Det är som att svära i kyrkan här hemma. F-ordet.

Det där som jag undviker.

Jag har försökt laborera med olika varianter, saker som är färdiga som jag bara kan plocka fram till Frukost och overnight oats är inte så dumt. 

Men det är mycket kolhydrater för, i jämförelse, lite protein. Även när jag byter yoghurten eller kvargen mot Skyr blir det för lite. Hela frukosten på bilden, 13g protein (343kcal).

Eftersom jag inte kan bestämma mig för om jag vill ha den övre eller den undre skivan av en rågform, delar jag den på mitten så jag får en halva av varje. Det ser pluttigt ut, men det är lagom för mig.

Surdegen och alla fibrerna håller magen igång, så den kan jag inte skippa. Kycklingen jag normalt använder var slut, men ost är inte så dåligt det heller. Den andra halvan tar jag till kvällen till mitt ingefära-té.

Jag vill ju gärna ha min havre, det är den - misstänker jag - som hållit mitt kolesterol i schack. Jag skulle kunna pytsa i en skopa proteinpulver, men så blir det mäktigt. Då orkar jag ännu mindre. Det är ett dåligt byte.

Det kan vara så att de hade rätt, "du kommer att få äta lite oftare än vad du är van vid" ... 

Ett keso-mellanmål på förmiddagen, ett kokt ägg på eftermiddagen. Saker som är lätta att äta och som inte får verkmästaren i magen att smälla igen dörren.  

På gymmet igår gick det bra, jag hade förväntat mig att vara sliten. Kanske urlakad. Eller ledsna mitt i, bli matt och orkeslös.

Men kroppen var med på noterna; knäböj, bänkpress, militärpress och hantelrodd gick som en dans. I vanliga fall brukar jag krokna efter en halvtimma, igår hade jag roligt i en hel timma utan att känna mig trött eller less.

Jag är försiktigt optimistisk, jag vågar inte riktigt hoppas att orken är tillbaka på riktigt. Känslan, att något är annorlunda, finns där.

Vågar jag lita på den?

Vågar jag, som startat om träningen så många gånger, att investera känslomässigt i ännu en omstart?

Å andra sidan; Hur skulle jag kunna låta bli?

När träningen fungerar, när jag och kroppen är på samma lag s a s så är träning det bästa som finns. Igår fick jag lite av det, samarbetsviljan, från kroppen. Jag var helt ensam på gymmet och kunde gå in i min bubbla, helt utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Där någonstans, mellan vikterna och musiken, upptäckte jag att jag inte behövde pumpa upp mig med raseri för att orka. Jag behövde inte reta upp mig tills jag glödde för att vara stark. Kroppen var med på noterna. Den frivilligheten har jag inte upplevt på mycket, mycket länge.

Jag stannade så länge det var roligt och slutade innan jag blev trött. 

Träningsvärken sitter på rätt ställen idag. Precis så där lagom mycket, inte så mycket att jag inte kan röra mig men precis lagom mycket för att påminna mig om att jag gjorde något bra igår.

Den perfekta träningsvärken.

Jag är nästan sugen på att jogga, bara för att jag vet att när jag har träningsvärk brukar det kännas bra ... Åtminstone medan jag håller på. 

Men ska jag vara lite krass så är det bättre att avvakta, ge kroppen en chans att hämta sig innan jag ger den nästa utmaning.

Jag ska inte stapla på mer just nu, tror jag.