LadyG tar nya tag!

16:8 5989719

Matglad bullmamma i löparskor. Jag drömmer om en vältränad figur, något jag inte ens vågade hoppas på förut. Mitt mål var först att komma ner på ett BMI under 30 och därefter sakta men säkert, envis som en mula, försöka skaffa mig den där vältränade kroppen som hägrat i drömmarna. Beväpnad med den kunskap jag förvärvade vid den resan gör jag en liknande resa en gång till för att bli av med mina gravidkilo och åter kunna springa marathon.

Nu för tiden är jag en av Matdagbokens mentorer, skicka ett privat meddelande om du vill ha stöd och pepp privat eller om du vill ha någon att bolla ideer med.

22 februari 2013 21:55

Begåvat?

Nej, det var kanske inte så begåvat att planera först och tänka sen, jag tittar oftast alldeles för mycket på staplarna och inte lika mycket på vad som är rimligt. Som den där gången när jag kom fram till att jag behövde 150g morötter för att komma upp i vettiga nivåer A-vitamin bland annat. Då - medan jag planerade - tyckte jag det lät som en jättebra idé att riva så mycket morot till maten. Jag ändrade åsikt senare. Den här gången var det brysselkål. C-vitamin främst. Tänkte att 100g kanske borde räcka, och sommargrönsaker är ju goda så det vill jag också ha 100g av. [KURSIV]Gottis[/KURSIV]! Slevar upp det på tallriken. Dottern har gjort fiskgratäng och jag snor åt mig vad jag uppskattar är ungefär en fjärdedel av formen fiskgratäng (receptet är till 4 personer). Börjar inse att det blir förskräckligt mycket mat. Jag har märkt en annan intressant sak på sistone. Min uppfattning om vad som är en portion har förskjutits. Krympt. Mitt sinne för proportioner är fortfarande allvarligt skadeskjutet däremot. Det gör differensen mellan plan och verklighet ännu större. Vi sitter vid matbordet och småpratar, man tar en tugga då och då. Dricker lite. Snackar lite till. Det går saktare nu för tiden. Maten tar längre tid på sig från serveringsfat till magsäck. Den hinner ligga på tallriken en stund. Besticken är inte en suddig massa mellan tallrik och gap. Det vet jag inte riktigt när det inträffade. När sänkte jag ätfarten? Jag var en snabbätare förr. Jag kunde svänga i mig en pizza och fortfarande vara hungrig på mer. Nånstans har det där med varandra att göra. För nu för tiden tar jag en tugga, snackar och släpper besticken emellanåt. Lägger ner ätandet en stund. Låter magen hinna reagera. Efter ungefär en halv pizza är jag så mätt att jag tycker det är obehagligt, oftast har jag slutat äta innan dess. Det vet jag inte heller riktigt när det hände. När slutade jag äta tills jag nästan mådde illa? För det var också ett av mina kännetecken förr. Jag åt mig aldrig bara nöjd. Jag måste äta tills jag nästan mådde illa, då som först var det nog. Någonstans på vägen lärde jag om mig, först var det en medveten strategi: jag la upp det jag skulle ha, åt det och dukade undan utan att ta om. Disciplin. Järnregler. Men med min äthastighet blev jag ju färdig före alla andra och fick sitta och titta på medan de andra åt. Inte roligt. Så nånstans, sakta med säkert började jag sänka min egen äthastighet. Jag vet inte vilket som kom först, att jag blir mätt och nöjd på en normal portion eller att jag äter sakta - men jag är så gott som säker på att de har med varandra att göra. Kastar jag i mig maten en dag när jag är stressad upplever jag inte alls samma mättnad på min vanliga portion. Och skulle jag råka sitta och pladdra för länge vid maten hinner jag knappt äta färdigt innan jag fått nog. Jag är djupt fascinerad. En sak har jag i alla fall lärt mig, att min magsäck signalerar fullt redan vid ganska små volymer men jag kan med våld tvinga den att acceptera mer. Nu för tiden äter jag inte fortare än att jag hinner känna de där subtila signalerna från magen, att det börjar bli fullt. Det händer däremot fortfarande att jag envist tar de där sista kålhuvudena bara för att det står i planen, och där är nog både min styrka och svaghet. Jag håller mig till planen. Även när den inte kanske var så genomtänkt som jag trodde :-) Herre min skapare så mycket grönsaker 200g blir på tallriken...

Kommentarer

22 februari 2013 22:26

utter

Det är en av sakerna jag fortfarande måste lära mig: äthastighet. :)
22 februari 2013 22:30

LadyG

Det är svårt, riktigt svårt faktiskt. Äta med pinnar upptäckte jag av en slump var bra, det går inte att glupa i sig maten med pinnar! Eller, jag kan iaf inte - helt omöjligt! Jag petar ut ögonen om jag försöker!
22 februari 2013 22:31

utter

Jag har tyvärr alldeles för stor erfarenhet som sushifantast. ;)
22 februari 2013 22:32

LadyG

Sushi är en sak, då har man ju munsbitar klara att kasta in. Försök äta en kinesisk nudelwok snabbt utan att slaska ner både dig och din bordsgranne... :-)
22 februari 2013 22:35

utter

Hittills har alltid det varit sekundära bekymmer; det står ju en obevakad nudelwok på bordet. ;) Men, alla knep är bra, utom de dåliga - ska prova! :)
22 februari 2013 22:39

LadyG

hahahaha Jag kan säga att jag skulle nog ha minst lika mycket i håret och urringningen som i munnen om jag försökte äta fort med pinnar, det är en delikat balansakt för mig att försöka äta med någorlunda bibehållen värdighet och utan att behöva nafsa efter maten när den fallet tillbaka mot tallriken..! Jag och pinnar är inte helt och hållet kompatibelt kan man väl säga :-) De som verkligen kan äta med pinnar ser eleganta och gracefulla ut däremot, så jag tänker fortsätta försöka lära mig för jag tycker det ser väldigt snitsigt och fint ut :-)
23 februari 2013 05:41

makarell

Meeen..........det skulle kunna vara jag ju.........ända sen jag var liten har jag tittat på när andra ätit färdigt, och jag har i perioder försökt att sänka farten på ätandet...har fortfarande bråttom, men saktat ner något, ibland tar jag äggklockan till hjälp....ställer den på 10 min, men ibland får jag då vänta på äggklockan :) Men dom ggr det fungerar, så känner jag igen det du skriver...jag blir mätt, fast det inte är slut på tallriken Tack, för alla kloka ord Ha det gott

Logga in för att skriva en kommentar.