Det blev bra ändå
Senaste dygnen har varit allt annat än optimala, alla som varit i närheten av en sjuk bebis vet vad jag menar. Grynet har varit extremt mammig på gränsen till det uthärliga, vägrat sova några längre stunder någon annanstans än i min famn och spenderat sin vakna tid med att gnälla och vara ledsen. Självklart är det inte lätt att vara liten och sjuk, så givetvis gör jag vad jag kan. Det hör ju till självklarheterna. Älskling har låtit mig sova på förmiddagarna, medan Grynet antingen slumrar eller fortfarande är nogorlunda pigg och munter, så det är ju inte så att jag inte fått sova alls. Men det där med träning har ju gått i stöpet.
Det var därför med extra stor tillfredsställelse jag kunde kliva upp på hojen och cykla 45 minuter. Den där cykeln är förmodligen min bästa vän, träningsmässigt, någonsin. För inte sjutton hade jag gett mig ut för att springa så här sent ens i vårt lilla samhälle. Inte när det är så kallt och mörkt. Det är ju inte roligt ens.
Nej, jag försöker identifiera alla hinder, alla ursäkter och alla motivationsdödare och därefter ändra, bemöta och förändra så att de inte påverkar. För kallt för att träna ute? Träna inne då. Tråkigt att cykla? Kolla på Netflix samtidigt då. No excuses.
Mina ursäkter, som jag eliminerar en efter en är just dessa:
* För tung för att springa (men så cykla då, och gå för guds skull ner i vikt!)
* För trött för att träna (kom igen, du vet att du blir piggare av det. Fungerar bättre än Red Bull)
* För kallt ute (Träna inne då)
* För ont om tid (Be mannen om hjälp med något, frigör tid! Alla har 24 timmar på sitt dygn, 45 minuter kan du offra)
* Tråkigt att cykla (Kolla på Netflix samtidigt)
Men det som avgör, det som slutligen får mig att sucka och kliva upp på hojen är spegelbilden. Jag tycker inte om det jag ser där, inte än. Men ett steg i taget, jag ska bygga upp det här igen. Styrka och kondition tappar man inte över en natt, det vet jag, men nu var det mer än en natt sedan jag tränade tufft och regelbundet. Jag tänkte faktiskt skriva att "tålamod är inte min grej" men sen tänkte jag till.
Har man tålamod om man klarar av att planera, strukturera och exekverar planer som sträcker sig över flera år? Eller är det bara målmedvetenhet? För jag är så otålig att jag kan börja tugga fradga. Jag vill vill vill vill träna igen som förr, men jag vet ju förstås att det inte kommer på tal - än.
Jag försöker dessutom hitta motivation för att göra det jag vet att jag borde, saker som uppmuntrar mig att välja rätt. För min del handlar det ju väldigt mycket om träning, att träna inte bara det jag tycker är kul utan faktiskt även sådant jag behöver men inte är lika road av (fotövningarna t ex). Men vill jag ha det roliga (springa) får jag göra jobbet också.
Fast det är faen inte roligt att styrketräna alltså... Men det är ju nödvändigt, så då kan jag ju lika gärna göra det bästa av det hela och satsa. Ska det vara så ska det.
Dessutom, jag klagar faktiskt inte över hur snygga musklerna blir av träning. Jag har ingen som helst önskan att bara bli smal. Jag vill ju prestera, springa, lyfta och känna mig stark och energisk. Att kroppen blir slankare och att man får en och annan muskel är inget jag sörjer över, det är ju inte så att jag kan bli någon bodybuilder ändå. Jag styrketränar alldeles för lite för det. Det lilla jag tränar, i jämförelse, räcker nätt och jämt till för att inte klassas som soffliggare. Typ.
Jag menar, titta på Kalla som springer milen på under 36 minuter och bänkar 60kg enligt någon artikel i aftonbladet (60kg bör vara i stort sett hennes kroppsvikt, det är brutalt tungt).
Hon är stark som en oxe och uthållig som få, men hon är inte överdrivet muskulös i mina ögon. Så gott som optimal.
Jag har ett extra gott öga till henne för hennes underbara attityd, hon försöker alltid hitta det goda eller det positiva i varje situation. Hon låter inte det negativa tynga ner henne. Hon gör sin grej, och hon verkar älska det!
I det lilla, som den motionär jag är, kan jag fortfarande lära mig av de som är bäst.
Och ta ett steg ytterligare mot den jag saknar att vara.
Gillar
Kommentarer
-
Du är på G...det märks. Pepp ✌️😄
-
Kanske är det så att även målmedvetenhet kräver tålamod emellanåt
Att hitta lösningar istället för att se hindren är förmodligen något vi alla behöver påminnas om emellanåt,när motivationen att nå målet tryter. Eller att sänka målet...
Nu, när sonen är föräldraledig, har det hänt att han bett mig passa barnbarnet så att han och hans sambo kan komma iväg till gymmet samtidigt.
-
Tack Bella50!
Gittan52, så kan det kanske vara
Delmålen på vägen är ju i och för sig ett bra sätt att hålla sig på banan och göra det intressant, men ibland tittar jag på mina löparskor och saknar att kunna springa en mil så där lite när andan faller på. Eller en mara. Bara för att jag kan.Men jag ska tillbaka dit.
-
Det är alltid jobbigt när barnen blir sjuka när de är så små.Blir inte mycket sömn att få,minns så väl hur det var.
Cykel är bra att ta till när man inte tar sig ut.
Man blir rejält svettig efter ett tag.
-
Vad duktig du är som trots sjukt litet "gryn " kommer upp på cykeln och kör.
Kommer i håg den mördande tröttheten i kombination av att hela tiden fungera som en mänsklig snuttefilt och ofta blev det kollaps i soffan, inte en tanke eller ork till att träna.
Den inre dialogen om att tex inte träna pga av en allsköns massa påhittade anledningar känner jag väl igen...när den sätter igång är det bara att konstatera- vi har haft det här samtalet 1000 ggr , du ( den inre rösten ) kommer inte med något nytt så därför avslutat vi och kör ett pass på cykeln. Ju snabbare du håller tyst med dina åsikter , desto snabbare är passet avklarat !
You Go Girl !
-
Tack gasten och 8veckor! Det är rätt skönt att få blåsa ur hjärnan med ett svettigt konditionspass när man har huvudet fullt av bebisskrik, men det kommer man ju vanligtvis på efteråt. Innan man är där brukar det kunna ta emot ganska mycket!
Hade en liknande dialog på löpbandet senare. Varför springa 30 minuter? Kan du inte gå lite? Vad har du så bråttom för? Du ska inte sänka farten lite? Så jag betade av passet i tiominutersbitar, för tio minuter kan man ju alltid klara av.
Logga in för att skriva en kommentar.