Fredag!
Igår fick jag till löpningen, fast det var mycket nära att jag argumenterade bort mig själv från planen. Innan jag bestämde mig tog jag hela resonemanget och granskade det, så som jag skulle ha granskat en annan löpares argumentation. Det höll inte för vidare granskning så jag tog mina grejer och drog till gymmet.
Väl där fick jag till ett jättebra pass, trots träningsvärken från marklyften och trots att jag ligger på så få kalorier per dygn. 11,1km på 93 minuter är jag väldigt nöjd med.
För träningsvärk är ingen ursäkt. Dåligt väder är definitivt ingen ursäkt. Trött? Ja? Det är alla ibland, de gör saker de måste ändå. Och vill jag kunna springa de lopp jag längtar efter är det hög tid att sluta ömka mig själv och springa.
Jag tror det var lite av det där sista, sluta ömka mig själv, som följde med in i löpningen för detta var den längsta och snabbaste löpningen jag gjort hittills.
Visst, jag var trött efteråt men på ett bra sätt. Jag sov som en bäbis i natt också. Det är jag rätt säker på att det hänger ihop med löpningen.
Kosten är förvånansvärt lätt att hålla sig till nu. Tråkig, ja. Jag börjar bli lite trött på flytande föda. Men det är inte svårt.
Jag hade en underlig dröm om kexchoklad härom natten, vilket är mycket konstigt eftersom jag inte tycker om kexchoklad och jag tycker definitivt inte om så ljus sockersötad choklad-ersättning. Jag kan bara tolka det som att mitt undermedvetna försöker tala om för mig att jag går på ett stort underskott, och fettdepåerna krymper, till kroppens stora förskräckelse.
Hade jag drömt om den mörka 100% Lindt-chokladen som jag vet finns i köket hade jag kunnat tolka det, kanske som godissug eller en längtan efter en annan smak, men jag har inte haft ens tillstymmelsen av längtan efter den.
Jordnötterna, som tack och lov är slut i skålen, luktade förskräckligt gott ett tag. Allt som är stekt, nästan oavsett vad det är, luktar gott.
Men då får det göra det. Jag sniffar, erkänner suget, låter det passera som den våg det faktiskt är och klappar mig på axeln när jag står emot. I början fick jag göra det ganska ofta, men nu mera sällan.
Men jag klappar mig fortfarande på axeln när jag låtit en våg passera. Det är en viktig del av att lära om. Att belöna sig själv när man gör rätt. Åtminstone tänka en tanke, "Nu gjorde jag något bra" och erkänna sina framsteg.
Det är alldeles för lätt att bara se vad man gör fel. Men är det ett sätt att hantera inlärning på?
Jag tycker inte det. Jag belönar vår femåring, med ord och kramar, när hon gör saker jag tycker om, när hennes beteende är ett jag vill se mer av. Varför skulle jag behandla mig själv annorlunda?
Vår femåring skulle ganska snart sluta hänga upp jackan eller duka av efter sig, om jag inte gav henne erkännande för att hon gör rätt. Det är lättare att släppa jackan på golvet än hänga upp den. Det är roligare att springa och leka än duka av. Att bana in en ny vana tar tid. Men en vacker dag kommer hon att göra det reflexmässigt. Det är så det fungerar.
Så även med oss vuxna.
Så jag fortsätter med den mänskliga motsvarigheten till klickerträning 
För det fungerar.
Gillar
Kommentarer
-
Jepp, Vi behöver belöning på något sätt för att både orka men speciellt för att kunna skapa nya fungerande vanor och rutiner som är till fördel för oss själva. Och, vi är precis lika bra feedbackgivare och belönare av oss själva som någon annan.
Kom att tänka på en ny låt av Miley Cyrus, som nog handlar om förhållanden men, som tar upp samma utgångspunkt,
-
Bra jobbat med träningen!
Visst är drömmar konstiga och sig på saker man vanligtvis inte tycker om. Maken stekte köttbullar häromdagen, de luktade fantastiskt. Får väl bli en lista med middagar jag vill ha när det är dags för mat, men kan lik gärna vara något helt annat som jag kommer äta då för det varierar fortfarande.
Senast uppdaterad 20 januari 2023 18:58
-
Heja dig
-
Tack MAS63, Nira74 och Bella50 🥰
Logga in för att skriva en kommentar.