Fyra dagar in på nya året

Igår var det inte superroligt att vara jag. Paula ville ha spaghetti med köttfärssås, och i detta ville barnet ha bacon. Fatta hur gott det luktar.

Nå, jag höll mig sträng och höll mig till mina soppor, jag äter någon soppa från viktväktarna vid middagen eftersom det är mest likt vettig mat. Paula reagerar inte på det, grönsakssoppan ser trots allt ut som en vanlig soppa likt den de serverar i skolan fast med 120kcal eller något i den stilen i en hel portion. 

Fast jag var lite mulen, det ska jag villigt erkänna. Att en VLCD-kur "stänger av" hungerkänslorna kan jag med bestämdhet slå fast att det gör den inte. Det gör kanske att man lättare ignorerar dem, eller att man fokuserar på nästa "måltid" och håller sig på spåret. Men stänger av? Nej.

För att hungerkänslorna ska hinna med äter jag sakta, det är något jag borde lära mig att göra även annars också. Äta sakta. Lägga ifrån mig besticken. Tugga.

Jag borde ta efter Paula, hon kan sitta och pyssla med maten i evigheter och äter långsamt. Det är sällan hon glupar i sig maten ens när det är gott. 

Jag tror att detta är en av ovanorna jag gjorde mig av med för kanske tio år sedan, men som i takt med att jag blivit allt mer stressad, har smugit sig tillbaka igen.

Jag ska vara uppmärksam på det i fortsättningen.

Det var ett tag sedan jag kollade blodtrycket, delvis eftersom jag slarvat med träningen. Jag har en manchett hemma (jag får stresspåslag av läkare, så jag har konstant högt blodtryck på VC). Jag skaffade den eftersom jag sprang väldigt långt och väldigt länge, och i vissa fall kan det ge negativ påverkan på hjärtat. Så, jag behövde (tyckte jag) veta hur mitt hjärta jobbade när det är friskt, för att kunna avgöra själv om något börjar gå fel.

Det visade sig, så småningom, att det var lättare sagt än gjort att hålla koll på den där mojängen, hjärtat alltså. Det pickar på och gör sitt jobb, och det var ungefär det jag med mina begränsade kunskaper kunde utläsa av statistiken.

Men jag fick en massa siffror att fundera på, det var ju kul i och för sig.

111/85 (63 i puls) och 114/83 (62 i puls) efter en kopp kaffe och några svordomar över att det är svårt att sno på manchetten själv är inte så dåligt, det andra värdet är lite högre än jag är van vid. 

Jag glömde att jag inte borde dricka kaffe precis innan jag ska kolla blodtrycket. Så länge sedan är det jag kollade.

Men, det är nog inte hela sanningen. Det vore väl konstigt om inte 30kg övervikt påverkar det diastoliska trycket?

När jag vägde runt 60-65kg brukade det högre trycket ligga runt 100-110 och det lägre runt 70 (ibland så lågt som 65), pulsen kunde variera mellan 45 och 55.

Tillräckligt lågt för att blodgivningen skulle reagera. De slappnade av när jag sa att jag tränar marathon. Jag försökte aldrig förklara att jag kunde springa det dubbla i distans, ultramarathon är fortfarande något utomjordiskt för de flesta. 

Jag vet, 120/80 anses normalt. Men jag jämför med mitt normala, värden som varit standard för mig. Och då ligger jag en aning högt.

Bild: Dagens väder.

Alla planer jag hade på att överväga att springa ute börjar skaka, jag vet inte var jag har vintergrejerna och om jag hittar dem - får jag på mig dem? Det var evigheter sedan jag försökte springa i snön, minst 25 kilo sen.

Jag skulle kunna flytta runt passen, jag följer inget specifikt schema. Det är mer en önskedröm jag har, 3 löppass och 2 styrka i veckan.

Benen är fortfarande ovän med mig, men jag fick åtminstone sova i natt. Det är mer än jag kunde säga igår, träningsvärken väckte mig så fort jag rörde mig. 

Men lite rygg, lite mage, lite armar och axlar skulle jag kunna satsa på, det involverar inte ben eller höftböjare och jag upprätthåller träningen istället för att sjunka ner i soffan.

En annan sak jag ska vara uppmärksam på framöver är om jag fortfarande vaknar med ont i ryggen när vikten minskar. Jag misstänker det.

Ha en god fortsättning allesammans. Jag fortsätter en dag till.