Lycka
Lycka är att vakna mitt i natten av att små tassar smyger fram i sängen. Den ena katten, omöjligt att säga vem i mörkret, besökte oss i sängen i natt och nosade på fötter, täcke, kuddar och allt annat hon kunde komma åt. Mest oss. Det var med djupaste intresse hon smög omkring i sängen, jag begriper inte att jag vaknade av henne för kattungarna rör sig otroligt tyst och smidigt ibland. Det märks att de är vildfödda, de är så fantastiskt smidiga och tysta när de vill.
Kvällsritualen involverar att vi socialiserar med katterna, dvs leker med fjädervippor, tussar i snören, sorkar och bollar. När de börjar se trötta ut och inte är så roade mer är det dags för blötfoder, ibland får man klappa dem redan vid maten. Det syns ganska tydligt om de är redo att acceptera det eller inte. Det är olika från dag till dag. Sen låter vi dem vara en stund medan vi plockar disk, städar lite och grejar i deras närhet. Radion står på och skrålar, eller så går jag och sjunger lite. Lite lagom mycket hushållsoljud helt enkelt, för att vänja dem vid att människor är bullrigare än katter och vi låter annorlunda.
Efter ett tag har de ätit, tättat sig och lagt sig till rätta, trötta och belåtna. Om man då är diskret och rör sig lugnt kan man få klappa båda två. Båda kattungarna har kommit på att det är mysigt att bli kliade efter kvällsritualen, när de är lagom slöa och trötta. Iris, den modiga, spinner riktigt högt och verkar njuta ordentligt nu när hon kommit på att det är mysigt. Allexis, den blyga, ligger och blundar mest. Jag hör henne inte men hon ser förskräckligt nöjd ut och flyttar sig så att man ska nå rätt ställen.
Jag har börjat att lägga skinka i knäet, Iris vågar faktiskt sätta båda framtassarna i knäet och plocka åt sig godbitarna om jag sitter still. Första steget mot att förvandla henne till en knäkatt. Tänk den dagen hon fattar att man kan sova i ett varmt och mjukt knä, bli ompysslad och klappad...
Jag har förstått att kattungarna, de är nu 19 veckor gamla, gjort jättesnabba framsteg. Vi har regelbunden kontakt med katthemmet för att verifiera att vi gör rätt, varken min fästman eller jag har någon vana med skygga katter men vi har båda stor kattvana generellt och en redan social katt som kan visa vägen. Det gör tydligen mycket enligt katthemmet. I och för sig fräser Mimmi åt ungarna varannan gång hon ser dem, men det är en halvering av fräs-frekvensen så det går åt rätt håll.
Gillar
Kommentarer
-
Tack :-)
När man får klappa en skygg katt, och den spinner till svar, känner man sig väldigt nöjd med tillvaron.
-
Så underbart du beskriver katternas framgångar, trevligt att se bilderna.
Jag har tänkt ta mig an ett par katter från föreningen Rädda Katten, men det får vänta eftersom jag fått svåra problem med ryggen.
-
Det är ganska mycket jobb med hittekatter och katter som farit illa men det är så givande när de börjar lita på en och inte är lika rädda längre. Hoppas ryggen din kryar på sig snabbt!
-
Jag blir så glad när jag läser dina fina små vardagberättelser. Vilket fantastiskt hem dessa små tassar har fått. Jag älskar katter.
-
Det är verkligen roligt att följa hur katterna utvecklas och bilderna är så fina. Du har ett så äkta engagemang för katterna!
-
Tack, vad snälla ni är! Jag är lite sliten eftersom de är nattaktiva och otroligt busiga (särskilt klockan 3 på morgonen) men innan man vet ordet av är de också vuxna och har lugnat ner sig, så det är bara att hänga i. Mer kaffe!
Logga in för att skriva en kommentar.