Om mat och kultur
Det verkar vara ett kulturellt problem, det där med mat och inställningen till den samma. Mat i många andra länder är något lustfyllt, måltiden en stund då alla samlas runt bordet och umgås och några trauman eller ångest syns inte någonstans. Vad är det för fel på oss här uppe i norden egentligen?
Varför måste vi krångla till det så förbaskat hela tiden? Jag sneglade på det japanska köket en period, bland annat eftersom WHO utsåg det japanska köket till världens nyttigaste. Detta var innan västerländska matvanor kontaminerade den japanska kulturen. Innan dess var hjärt- kärlsjukdomar i princip okända i Japan.
I Japan äter man mycket fisk. Kött är och har alltid varit dyrt på den lilla ön eftersom boskap kräver stora ytor och mycket skötsel och - lets face it: Japan är litet. Ändå lever de fasligt länge i Japan. Förutom fisk så äter man också väldigt mycket grönsaker i olika former. Men det jag tror är det allra viktigaste är att för japanen är måltiden en högtidsstund. Man sätter sig ner och avnjuter en måltid i lugn och ro. En japansk måltid består sällan av en enda stor rätt utan många små. Många olika färger, former och texturer.
Det är en fest för så väl öga som gom, och maten avnjuts långsamt. Att glufsa i sig maten som vi gör är inte bara ohyfsat, det är inte nyttigt. Denna långsamätningens filosofi återfinns också i matkulturerna runt medelhavet, där måltiden är mer än bara stoppa näring i huvudet.
Jag vet inte i hur stor utsträckning det verkligen påverkar hälsan, men jag kan mycket väl tänka mig att om måltiden är en högtidsstund på dagen och maten lagas med kärlek så tar man sig kanske tid att tugga ordentligt, känna smakerna och njuta av det man äter på ett annat sätt. Jag vet att just det - att tugga noga, äta sakta och inte stressa i sig maten - rekommenderas av dietister, Viktväktarna och andra duktiga kostintresserade om man vill gå ner i vikt.
Många arbetsplatser tillåter bara 30 minuters lunch. Då ska man hinna till lunchrummet, värma sin mat eller köpa den, och hinna äta i lugn och ro. Gärna hinna ta en kaffe på maten eller en kopp te för den som vill. Det är i princip omöjligt för de flesta att få in 20 minuters ätande på en 30 minuters lång lunchrast. Det vore något för facket att ta tag i. Slå ett slag för folkhälsan, ge folk längre lunchraster så de hinner äta i lugn och ro och stressa ner lite.
Men det kanske ligger i vår kultur att stressa för mycket, äta för fort och för mycket och bli överviktiga för att så småningom dö i hjärtsjukdom?
Kommentarer
-
Detta är ju verkligen något för oss alla att ta till oss. Jag har testat själv att låta måltiden ta riktigt lång tid och det ger verkligen en helt ny dimension åt ätandet. Det blir mer som en njutning än att bara stilla hungern. Dessutom blir man ju mätt på mindre mängd mat eftersom kroppen hinner med att känna när den fått vad den behöver. Man behöver inte sällskap vid bordet för att testa men det underlättar förstås och att man hjälps åt att sakta ner. Får man till en slow-frukost och en slowmiddag kanske en snabb-lunch inte är hela världen.
-
Hos mormor är maten viktig, eftermiddagsfikat och middagen är viktigast (flera sorters kakor, hamma bakat bröd m.m till fikat och vällagad mat med massa tillbehör tex riven morot, sockerärter m.m. som såklart är hemma odlat) men det är nog för att hon har varit hemmafru hela livet, i japan finns det ju många hemmafruar (shufu) som värkligen kan ge kärlek till maten (fler än i svergie iallafall) och istället för kostcirkeln har dom ju de fem färgerna som varje måltid ska ha, vitt (ris), svart (tex nori, el sesamfrön), grönt (tex spenat), gult/orange (tex pumpa) och rött om jag minns rätt :D
Logga in för att skriva en kommentar.