Planerar löst
Klurar på det där med styrkan också, löpningen kommer att drabbas men det får jag ta. Jag vet att det brukar bli en kraftig temposänkning när jag börjar med styrketräning och sen, när jag acklimatiserat mig lite återgår jag till mina vanliga farter och distanser om än med viss möda. Till tävling brukar styrketräning/konditionsträning i kombination vara den bästa förberedelsen.
Det är bara så in i bänken trist att gå dit. Men skam den som ger sig. Jag gillade ju inte löpningen heller i början. Det gjorde ont, tog tid. Var jobbigt. Jag kände mig dum. Allt hoppade och gungande. Nu är jag svår att få stopp på, så visst kan man lära sig gilla något nytt om man ger sig fan på det.
Alltså ska jag börja tyckla om styrketräning, även om det nu i början bara kommer att vara en läpparnas bekännelse. Det börjar med attityden, hur jag tänker. Alltså ska jag styra om tankarna så att jag tänker på styrkan som något kul, något givande istället för att tänka att styrketräningen är en plikt och ett nödvändigt ont (haha!).
Eftersom jag sporras av mål och mätbara framgångar funderar jag på vad som kan vara vettigt, jag vill bli starkare i bänk, mark och böj.
Ibland läser jag vad man bör kunna lyfta, som åsikterna är i gymkretsar då, och att en elitmotionär (vad nu det är) bör klara följande:
Bänkpress - kunna bänka egen kroppsvikt
Marklyft - kunna lyfta 1,5 x kroppsvikt
Knäböj - kunna böja 2 x kroppsvikt
Nu är jag dock ingen gymråtta direkt, jag är primärt ultralöpare och dessutom ingen sylfid. Jag har rätt mycket benmuskler, men överkroppen hänger inte riktigt med. 40kg är det tyngsta jag någonsin bänkat, och så lite väger jag inte :D
Marlyft har jag aldrig riktigt maxat i, så det vet jag inte hur mycket jag klarar. Jag är så jämrans rätt att dra korsryggen att jag inte vågar köra så mycket tyngre än ~40kg. Det jag ironiskt nog är starkast i är knäböj, där når jag 55kg utan problem. Inte heller där har jag vågat maxa av rädsla för att göra mig illa.
Ett mål skulle kunna vara att försöka komma upp i 40kg i bänk igen, men de andra är jag högst osäker på vad som är rimligt.
Jag kan en förskräcklig massa om träning och styrketräning, det är inte det som är problemet. Den vita fläcken på kartan i det här fallet är jag, det är mig jag kan för lite om. Jag får träna några veckor och se vad som händer innan jag sätter något mer definitivt mål kanske :-)
Jag avskyr att göra så, träna mållöst, men jag vet inte vad jag ska göra annars eller vad som är rimligt.
Kommentarer
-
Jag tycker att det låter som en klok och vettig plan! Fast å andra sidan vet jag inget alls... *skrattar* Men jag vet något som funkat för mig! Du kallar det "läpparnas bekännelse", jag säger FAKE IT `TIL YOU MAKE IT! ,-) Lycka till!
-
hahaha jamen precis! Den var bra :-)
Jag är övertygad om att det kommer att bli roligt när jag ser att det händer saker på stången, precis som att jag började gilla löpningen när jag såg att jag orkade mer, längre, snabbare :-) -
Ja, jag håller med i alla delar - styrketräning är (visst) kul....
Har köpt två PT-timmar för att komma igång. Genomfört timme 1 så nu har jag ett program som ska följas upp om en månad. Håller tummarna för mig!
Det där med att vara rädd - klokt tror jag. Jag vill 1000 ggr hellre KUNNA träna än gå skadad efter att ha klarat någon särskilt tung vikt! Så öka LÅNGSAMT, även om det är tråkigt att saker tar tid. Läste någonstans att 2,5 kg/vecka var maxökning, men vet inte för vilka muskelgrupper dock.
-
Klok inställning! När jag tränade styrka mer regelbundet förr om åren körde jag tunga basövningar och få repetitioner, ökade snabbt i styrka. Jag önksar att jag hade fortsatt, jag minns inte varför jag slutade. Men det rann ut i sanden iaf, av nån anledning.
Men man kan ju hoppas att kroppen minns, att formen jag var i kommer fortare andra gången. Det vore ju trevligt om det fungerade så :-)
Logga in för att skriva en kommentar.