Tack tack tack!!!
Vaden höll! Jag tror jag törs påstå att vaden är bra igen. Jag tror faktiskt det. Trots att den visade lite irriterade tendenser vid 25km ungefär, men det korrigerade jag genom att sänka farten. Jag råkade börja i optimistiska 6:00 min/km, och det är kanske lite väl hårt om man inte kunnat träna som folk på flera veckor och bara gjort halvmaran i den farten tidigare. Ursprungsplanen var ~7 min/km så jag bommade verkligen grovt.
Tack och lov stötte jag bokstavligen ihop busiga Kristina som bökade och stökade, jag var väldigt långt in i min bubbla av koncentration så hon fick jobba för att få min uppmärksamhet. Tack och lov lyckades hon, för jag hade omedvetet satt siktet på 4h 15min och det kan jag säga på en gång att det inte hade gått med den träning jag (inte) kunnat göra på sistone. En annan mara kanske, men den här gången var planen att testa vaden på ett långpass med service - inget annat!
Det är något med nummerlappar helt enkelt, jag blir lite enkelspårig och tappar kontakten lite med omvärlden. Jag försvinner in i min egen koncentration, så djupt ibland att jag inte märker sånt som för andra är jättetydliga signaler. Det är oftast därför jag inte alltid kommer ihåg att jag träffat folk också, jag är så djupt inne i min egen värld att omvärlden inte riktigt når in till mig. Bra när man ska tävla, mindre bra när man ska försöka utvärdera en nyskadad vad.
Nu hann jag dra iväg en halvmil i galet tempo, inte jättelångt men fortfarande lite för mycket för att vara bra. Förhoppningen fanns dock att jag inte hunnit ställa till med något. Första varvet gick odramatiskt, det är roligt att springa inne i stan så det kändes som att man kom till gräsliga Djurgården alldeles för fort.
Jag gillar verkligen inte Djurgården. Det är det tråkigaste stället av alla, själadödande tomt och trist. Kuperingen gör det omöjligt att hitta en bra rytm och det finns ingen publik, inget att titta på, ingenting! På tävling vill jag ha ös, lite tryck, publik, musik!!
Så det var inte så dumt att komma tillbaka in i stan igen, Södermälarstrand är kanske inte det roligaste stället att springa på heller men där satt det publik i alla fall! Västerbron andra varvet gick jag lite, nervös för att vaden skulle börja grina men den verkade ha lugnat ner sig för tillfället. Så jag varvade gång och löpning upp, noga med att försöka känna efter så det inte började rycka så där i muskeln som jag lärt mig att det gör strax innan den börjar göra ont på riktigt. Om jag taggar ner och sänker farten när det börjar rycka kan jag mota Olle i grind, då är det som att vaden ändrar sig och inte börjar bråka. Innan hann jag bara 8-9km innan det började rycka, nu tog det 25km, det ser jag som framsteg.
Men jag ska förstås upp till 100km, det är ju det som är målet.
Jag pratade med gott om folk under loppet, trevliga och snälla människor som jag önskar all lycka. I efterhand undrar jag hur det gick för dem, kom de i mål? Egentligen borde man ha nummerlapp både fram och bak, som eliten.
Utan alla snälla som hejade hade jag nog inte haft så roligt, publikstödet är verkligen viktigt. Särskilt på slutet, när krafterna börjar tryta och det känns som att det är ganska långt kvar ändå. Jag har rådbråkat min hjärna i ett dygn nästan och försökt fiska fram namnet på den räddande ängeln vid Stadshuset som langade en gel och massor av ny positiv energi, men seniliteten slår till tidigt tydligen. Jag blev i alla fall väldigt glad där på andra varvet, vid Stadshuset. Precis där det är så långt kvar och man fortfarande har Torsgatan kvar att knäcka... Strategiskt :-)
I vanlig ordning blir jag lite senitmental och blötögd när jag svänger in på vad-den-nu-heter-gatan så man får syn på Stadion. Just det ögonblicket, när man ser vart man ska och känner alla milen i benen är intressant. För någonstans klickar det till, "Du grejar det" och så blir jag så där himla glad. Jag vet dessutom att jag äntligen kommer få något att äta!
Nu är sluttiden ingen jättesnabb maratid, 5:09:53 stannade min klocka på, men att kunna fullfölja utan att vaden gjorde något är väldigt skönt för det betyder att jag gissningsvis borde kunna börja löpträna lite mer regelbundet nu, komma igång igen och börja generera lite tvätt igen! Alla träningskläder är tvättade och sorterade, det tror jag inte har hänt sen någon gång i höstas! Dessutom är jag angelägen om att få träna med västen, den var skön att springa i.
Kommentarer
-
Åh, de där korvarna ser ut att smaka gott efter loppet
-
Det var bland det godaste jag någonsin ätit! Hunger är verkligen en bra krydda
-
Grymt jobbat och gott att höra att vaden höll!
-
Tack, ja jag är jätteglad både över loppet och det faktum att jag inte har ont i vaden idag (det hade ju kunnat komma surt efter, om jga hade haft otur) :-)
-
Grymt jobbat :-) och roligt att vaden höll.
-
Tack :-)
-
Tusen grattis till bedriften och vad skönt för dig att veta att din vad nu förhoppningsvis är ok inför nästa större bedrift. Du är helt fantastisk. Vila och njut nu!
-
Bra jobbat! :)
-
Klokt och bra jobbat!
-
Tack
Jag är fortfarande lite stelbent, men själaglad och väldigt nöjd. Tänk att man kan bli så glad för något så enkelt som att kunna springa ändå. Jag har inte riktigt tillåtit mig att känna efter så mycket, bara kört på och gjort min rehab. Kört ner huvudet och jobbat stenhårt på att komma tillbaka. Nu, när jag klarade maran smärtfri, kan jag tillåta mig att känna efter hur mycket jag saknat löpningen! Nu när jag fått den tillbaka.
Logga in för att skriva en kommentar.